Ett år i Norrbotten!

Den 1:a juni 2014 fyllde jag och mamma var sin bil med det mest nödvändiga som jag behövde; och rullade mot Norrbotten och den mysiga lilla byn Bensbyn, vid havet utanför Luleå. Jag hade fått mitt första "riktiga" jobb och skulle snart avsluta min sista kurs på universitetet. Nyfiken på vad framtiden skulle bjuda på såg jag fram mot sommaren och den kommande tiden.

Sommaren blev helt underbar och jag trivdes väldigt bra i den stuga som jag hyrde. Jag och Loova tillbringade många varma sommarkvällar sittandes vid havskanten och blickade ut över en vacker vattenspegel. Många kvällar med en kopp varmt chai-te eller en whisky och med penseln i handen. Jag fick mycket tid för mig själv, och såg till att verkligen må bra. Denna tid gjorde mig verkligen gott! Dessutom var arbetsdagarna runtom i vårat vackra distrikt ofta helt underbara, med fin utsikt över ett kuperat landskap.

Mycket har hänt under året. I september köpte jag mig ett eget hus. När jag i vintras mådde som absolut bäst -allmänt lycklig och nöjd, njöt av vinter, skidåkning och kände att jag klarade mig och trivdes så bra själv- så blev jag bjuden på middag av en person som väckte fjärilarna i min mage.

Nu sitter jag här, 1:a juni 2015. Lycklig. Trygg. Tacksam. Kär. Efter ett år i Norrbotten så måste jag säga att det här har varit ett av mina bästa år någonsin.

 

 

 

Två bilder från helgen som var. Lördagen bjöd på riktigt fint väder, och vi njöt ett par timmar i skärgården.

 

 

En del dagar eller stunder på året kan betyda lite extra för en, av olika anledningar. För mig är denna helg, eller snarare vecka, en sådan tid. Därför ville jag ge mig själv en riktigt lugn helg där jag tar hand om mig själv, tar tid att tänka och reflektera, och ser till att bara må bra. Känna lycka och glädje över att ha tagit mig till där i livet som jag är idag. 

Jag bokade en klipptid, för det är ju så underbart att gå hos frisör och få håret sådär skönt tvättat och sedan fixa till trötta hårstrån så att man känner sig fräch och välmående efter. Till middag kokade jag mig en riktigt god och mustig köttsoppa med rotfrukter, rödvin och hemmagjord fond. Så har jag läst en underbar bok, som handlar om just en frisör. Calla Lilly Ponders magiska händer, heter den (skriven av Rebecca Wells). Jag kan nog erkänna att denna bok inspirerade mig lite till att ta denna helg. 

Imorgon ska jag ut och plocka blåbär och koka sylt. Nästan bäst av allt är den underbara höstluften; jag får som inte nog. Andas och känna själen le. 

Illustrerat med ett foto från Svalbard.
Behövs nog ingen mer förklaring, bilden talar rätt så bra för sig själv...

En läsvärd jämförelse där skrivaren ifrågasätter hur det skulle vara att behandla ett bankrån på samma sätt som våldtäkt.

http://peterxeriksson.com/2014/01/12/hur-skulle-det-lata-om-man-behandlade-bankran-pa-samma-satt-som-valdtakt/

För visso så är det lättare att bevisa att pengarna som diskuteras i frågan borde ha befunnit sig på baken, men nu faktiskt befinner sig hos någon annan (den påstådda bankrånaren). Vid en våldtäkt är det inte alltid tvärlätt att bevisa att det över huvud taget har ägt rum någon form av sexuell handling. I övrigt en bra tankeställare.

Ponera att några personer stövlar in på banken och hotar eller skrämmer personalen så pass att dom tillslut öppnar bankvalvet och ger iväg pengarna för att få iväg rånarna och därmed även får slut på den hemska och farliga scenariot så snart som möjligt. Är det fortfarande ett bankrån eller kan man tolka det så att bankpersonalen kom på att dom nog egentligen ville ge bort pengarna?

Visst är det rätt så sjukt att sannolikheten att en kvinna här i Sverige ska bli våldtagen är betydligt större än att en man som våldtagit någon anmäls, åtalas och döms.

Internationella dagen för avskaffandet av våld mot kvinnor.

Idag är den 25 november. Inte vilken dag som helst, utan internationella dagen för avskaffandet av våld mot kvinnor. 

Varför har man en sådan dag? Jo, för att en av tre kvinnor har blivit utsatt för fysiskt, sexuellt eller andra former av våld.
33 procent av jordens kvinnor har blivit våldtagna, utsatta för hot eller misshandlade av en främling, bekant, eller sin egna man/sambo/pojkvän. Ett flertal av dessa har inte blivit utsatt för detta en gång, utan vid flera upprepade tillfällen. Läskigt många kvinnor får stå ut med psykisk och/eller fysisk tortyr under flera års tid. Några blir tyvär tillslut mördade.
Eftersom en stor andel personer bevisligen tycker att det är helt ok så att behandla en kvinna på ovanstående sätt, så ville resten av befolkningen på något sätt markera hur fel man tycker att det är att slå en kvinna, bara för att hon är kvinna. Därmed denna dag och en internationell lag som säger att det är förbjudet att bruka våld mot kvinnor.

Det här sker överallt i samhället. Här, i ”världens mest jämstälda land och superlyckliga Sverige”, så utsätts många kvinnor någon gång under sin livstid för en mans våld. Av män som inte ser att det är något fel med det. 

I skolan fick man lära sig mycket som var bra att ha med sig i bagaget på väg ut i livet. Man fick lära sig räkna, skriva, lära sig om träning, hushållsekonomi, att steka perfekta pannkakor, trä på en kondom på en gurka och att det är farligt för en tjej att gå i mörka gränder på kvällen. Men när pratade man om att hela 33 procent av alla kvinnor i samhället far illa på grund av någon man som har svårt att kontrollera och behärska sig själv? När nämndes det att hemmet statistiskt sett är betydligt farligare än den mörka gränden? Vem varnade den lilla lilla flickan som sitter där i skolbänken, glad och godtrogen, att hon en dag ska vara beredd att behöva slåss mot någon hon kanske känner, för sin rätt till att bestämma över sin kropp?

En del saker lär man sig genom att leva livet. Det är ju bara det att läxan därifrån är betydligt tyngre att bära med sig i ryggsäcken än en liten skolbok. De flesta sitter så tryggt tillbakalutade och tänker att allt det där, det händer inte mig! Det händer ju inte ens i trygga Sverige. Eller?

Fast och andra sidan, läser man tidningarna idag så verkar det som om en del män verkar ha rätt så svårt att kontrollera sig själv och sin sexuella drift. Man får helt enkelt skylla sig själv om man är kvinna och befann sig på fel plats vid fel tidpunkt och inte hade magiskt starka ninjakrafter att slå sig fri. Det är inte så säkert att den man som för stunden bara tänker på en sak uppfattar att den lilla personen som bor i kroppen som denne man har gett sig på, ligger där livrädd och piper att hon inte vill. Vad händer med kroppen då man är jätterädd, börjar hata sig själv och inser samtidigt att man är fem gånger svagare än ens motståndare? Jo, kroppen blir som överkokt spagetti. Hur coola ninjakrafter har egentligen Betty Spagetty? I rätten kallas avsaknaden av magiska ninjakrafter för "hon var bara lite blyg". 
En del män verkar dessutom tycka sig ha en professionell utbildning i att tolka kvinnor. En utbildning som de fått genom att se x antal porrfilmer, vissa med sadomasochistiska inslag. I porrfilmer så älskar dessa tokkåta kvinnor att ha samlag "mot deras vilja". 

Dessa mäns slutsats; kvinnor borde tända på att bli våldtagna och det enda kvinnor tänker på är sex.

Min slutsats: som kvinna så bör man nog lära sig självförsvar och framförallt vara beredd på och våga använd det! Se till att vara stark och akta sig för att bli för berusad. En del män tycks ha sin hjärna placerad mellan benen. Öronen är som känt inte direkt kopplade dit ner. Att man säger nej spelar inte så stor roll. 

Det finns säkert de män som någon gång gör ett misstag som dom skäms över resten av livet, precis som kvinnan som dras med sitt minne och skam över vad hon blivit utsatt för. Så finns det män som har satt manipulation, kränkning, hot och psykisk och/eller fysisk misshandel i system. Som en del i deras sätt att ”hantera” kvinnor i dess närhet. Det har tillslut blivit en så bekväm vardag att de själva kanske inte ser eller reagerar på hur dom beter sig. Dessa män har tillslut normaliserat den syn på våld och sex som dom har. Att kvinnan som dom är tillsammans med får ett blåöga då och då är helt och hållet hennes fel, eftersom hon inte betedde sig på det sättet som mannen önskade. Och ligger hon och gråter, då är hon ju elak mot mannen eftersom detta kan ge honom dåligt samvete, vilket ju är jobbigt att ha. En del män, rätt så många faktiskt, verkar tycka att jämstäldhet och feminism är onödigt trams. Att män är skapta för att bestämma över kvinnan, och lyder hon inte så är det därför helt ok att bestraffa henne. 

Självklart så vill inte en (allt för stor) del av den manliga befolkningen förknippas som våltäktsmän eller kvinnomisshandlare (för om 1 av 3 kvinnor blir utsatta, hur många av alla män utsätter någon gång en kvinna för detta??). Är man då dum och elak som kvinna om man vågar säga att det är fel? 

Jag tror att vi generellt sett i samhället måste våga prata. För vår egna skull och för andras. Psykisk, fysisk och sexuellt våld i världen, i Sverige och i våra hem är ingen ovanlighet. Men snälla, låt oss inte normalisera det och låt oss inte blunda för det! 

Jag vägrar acceptera mäns utnyttjande och våld mot kvinnor! Jag vägrar normalisera det och jag vägrar blunda för det och jag vägrar låta bli att prata om det. 

If you want children to keep their feet on the ground, 

Put some responsibility on their shoulders. 

Abigail Van Buren

Val i livet.

Jag fick för ett tag sedan en fråga:

Vilka val, du gjort, har påverkat dig mest?
För mig är valen att: studera på akademisk nivå, göra lumpen, bli ledare i idrottsförening.
Du får gärna utveckla hur valen påverkat dig, vilka tankegångar du hade, om du gjort samma val idag osv.

För att kort sammanfatta mig själv så har jag gjort massvis med val i livet som jag är väldigt glad åt så här i efterhand. Att åka till Svalbard och Tasmanien, skaffa Loova, bo och jobba ett par somrar uppe i Ammarnäs, samt att plugga till jägmästare är några av de ”större” valen jag gjort som jag känner mig jättenöjd med. Att fara ut och resa var för mig naturligt. Min kropp sa åt mig att göra det. Att sedan plugga till något inom skog, träråvara eller natur var för mig en självklarhet. Jag hade bestämt mig för att hålla mig till ett års sabbatsår mellan gymnasiet och universitet och funderade på vad inom biologi/skog/trä/natur/frilutfsliv jag skulle läsa vidare inom, tog kontakt med lite olika företag, diskuterade med personer jag träffade på och fick ett par dagars praktik på olika ställen. Sedan var valet solklart; jag skulle bli jägmästare. Jag kände mig faktiskt riktigt fantasilös och tråkig som valde ett så likt spår som min pappa (och litegrann mamma) i val av utbildning och försökte verkligen tänka på allt möjligt annat, men inget annat kändes så rätt för mig.

Jag har även gjort en hel del val som jag ångrar (mycket) djupt ofta beror dom på att jag valt att inte lyssna på mig själv. Ibland har jag till och med försökt ljuga för mig själv för att slippa ta ett jobbigt, men rätt, val. Vissa riktigt dåliga val har lett till konsekvenser som jag kommer bära som ett ärr och en svag länk i min själ resten av livet.  Som jag önskar att jag kunde göra vissa val ogjorda och bara backa tillbaks tiden! Att vara efterklok är betydligt lättare än att fatta rätt beslut från början. Men, som en klok person sa ”The pain you feel today, will be the strength you fell tomorrow”. Jag hoppas det stämmer. Sedan ska man ju våga och kunna ha möjlighet att förverkliga valet. I vissa fall så har man ju inte möjlighet att göra något val, det bara händer; på grund av otur, ödet eller kanske att man är för svag. Konsekvenserna av detta kan vara minst lika tunga att bära på ändå. Hur efterklok kan man inte vara då? Nästan värst gällande att vara efterklok kan nog vara efter att man gjort valet att ge upp någonting. 

I vilket fall. Här sitter jag idag 24 år ung och har massor med fler val att ta, varje dag. Vad jag vet är att jag kommer ta många bra val, men säkerligen en del dåliga. Man är ju inte perfekt. Förhoppningsvis så lär jag mig och samlar på mig erfarenhet så att andelen bra val ökar. 
I alla fall så blir jag bättre och bättre på att lyssna på mig själv, vara mig själv och vara helt ärlig mot mig själv. Och jag blir bättre och bättre på att stå på mig och tro på mig själv, men även på att lyssna på goda råd från kloka personer som vill en väl. 

Jag tror att då man står för val i livet så bör man följa sitt hjärta och känsla. Ta in råd och tankar av andra och i slutändan fundera på vad man själv innerst inne vill. Vad vill man göra och bo idag. Vad vill man göra om 1 år, om 10 år osv. Bara för att man vill göra något annat om 10 år begöver det inte innebära att man måste göra det valet idag. Ex. göra lumpen idag och studera på akademisk nivå efter det. Varför ha så bråttom i livet? 

För mig så är det viktigt vad jag är, men framförallt vem jag är. Vad och vem jag är yrkesmässigt, men också som person. Det som formar ens personlighet är ju inte enbart vilka kurser man har läst på universitetet eller vilka jobb man har haft. Livet formar en. 

Säger hjärtat en sak, så ska man lyssna. Inte förneka eller tvinga undan känslorna; att inte ljuga för sig själv. Det är genom att se till att lära av livet som vi kan känna oss lite mer kloka imorgon. Inte ha så bråttom, utan sätta sig ner och fundera igenom händelser och möten. Vad kan jag lära av det där? Vad gör att jag upplever den personen som trevlig? Vad gjorde att jag snubblade på den minan? Vi gör valet om vi vill lyssna på andra och våga se och arbeta med sig själv. Att jobba med sig själv är nog minst lika viktigt som att plugga till tentan för att få en femma. Hur vi är och hur vi beter oss är ju faktiskt ett aktivt val. Så är det jätteviktigt att lära sig stå för sina val. Gör man ett val som blev fel, man gjorde någon ledsen eller att det fick negativa konsekvenser på annat sätt så måste man lära sig att inte vara så tokigt feg att man hela tiden skyller ifrån sig. Välja att säga förlåt, lära sig och ändra sig.  

Mitt råd är nog att våga leva livet; ditt liv. Våga vara sig själv och stå upp för det. Arbeta för att vara en stark person, men inte heller skämmas för att ha sina svagare stunder. Ha roligt, men inte vara rädd för att ta tag i sådant som är mindre kul. Och så tänka sig för både en och två gånger vad man gör och hur man uppträder, och vilka konsekvenser det ger. 

One Life. Live it. 

Attitude

- Men det var ju bara ett skämt

Idag satt jag på skolan och funderade på om jag ens skulle orka bry mig så pass att jag skulle delta i diskussionen som verkar engagera och göra så många (killar) på Skogis upprörda.

Ju mer jag hörde, destå mer nöjd kände jag mig över det faktum att jag inte varit medlem i Skogshögskolans studentkår på över två år, och att jag efter lite velande inte heller denna termin betalat min medlemsavgift. Kåren medför mycket trevligt och kul till studenterna som läser på SLU i Umeå så jag vill inte säga något ont om denna. Därremot så verkar många av medlemmarna ha en för mig mycket undlig bild av vad kåren ska stå för, så jag tar därför hellre avstånd än deltar.

Jag gick på många sittningar under mitt första år på jägmästarprogrammet. Sittningarna bygger mycket på traditioner såsom "pissring", "bajtar", sånger, spex och dyl. En tillställning som absolut kan både vara trevlig, rolig och festlig. Senaste åren har dock många blivit upprörda över att det lagts mycket stor vikt och hets på alkoholintaget, samt att skämten i allt större utsträckning blivit för grova (ffa. rasistiska eller kraftigt kvinnoförnedrande).

Samtalen runt omkring i skolans korridorer var en debatt om att det har skickats ut tydliga och kostruktiva mail på att kåren inte stödjer den stora hetsen kring alkohol eller den mycket kränkande form av humor som tyvärr råder, och uppmanar personer att tänka igenom sitt beteende. Det har även skickats ut en enkät där man kan fylla i vad man själv anser om sittningarna för att var och en ska få chansen att vara anonym och säga sitt. 

Liten sammanfattning av vad en del av vår framtida jägmästarkår anser om ämnet: 
Några tyckte att det är tradition att dra (kränkande) skämt och vara så pass berusad att man inte ens kan minnas vad man åt till middag. Skogshögskolans sittningar ska vara så och har alltid varit så. En person påpekade att man betalar ju ändå inte för någon "jävla middag", utanför att få dricka sprit. Några tyckte att dessa torrbollars tjat enbart var till för att få sittningarna att lika PRO-möten. Någon tyckte att om man nu stör sig så jävulskt på sittningarna, så kan man väll stanna hemma så att man inte förstör kvällen för alla som vill ha roligt. Någon var noga med att påpeka andra studentkårers sittningar är värre, på en del andra måste ju faktiskt ambulansen regelbundet hämta och magpumpa folk som blivit alkoholförgiftade. Så varför klagar folk på våra sittningar?  Någon drog ett skämt (!?) om att de personer som stör sig på så lite ”borde få en påle uppkörd i röven” (som om det skulle förändra ens åsikt om äckligt fulla killar som drar våldtäktsskämt).
Jag har tidigare hört kommentaren ”Det gäller att finna gränsen för när ett skämt inte är ok -och sedan passera den”.
Vanligt är också att höra "nej, men det strider mot SLUs värdegrund" (haha) som kommentar på allt roligt, som om kåren egentligen vill förbjuda studenter från att skratta och ha trevligt.

Alla verkade vara överens i debatterna om att det var tjejer som tagit upp problemet, och att det var killar som ogillade att ”problemet” togs upp. 

Att skryta och tävla om vem som hade längst minneslucka är inte heller något ovanligt samtalsämne. 

Står verkligen dessa personer för det dom säger, eller är det ännu ett (omoget) försök att vara cool och passa in? Är det fler (dåliga) skämt?  Att inte bete sig som ett svin innebär väll ändå inte att man måste vara tråkig. Det finns även många roliga skämt på temat kvinnor, män och sex som inte är direkt rent vidriga eller kränkande. Jag tror att personen som sa det där med att man "borde få en påle uppkörd i röven" bara använde det som ett roligt sätt att lägga kraft i sitt argument. Kanske finns det ett samband mellan personer som drar för grova skämt på fyllan, och humor och sätt att uttrycka sig till vardags som kan upplevas rätt så grovt och olämpligt. Eftersom dessa personer pratat på ett sådant sätt mer eller midre jämt så tänker dom själva inte på det, och eftersom det "bara är ett skämt" så "drabbar det ju ingen". 

Jag har även hört personer som studerat för en längre tid sedan, berätta om när dom var yngre och var på sittning (bla på Skogis) Då såg killarna till att följa tjejerna hem till dörren för att se så alla kom tryggt hem. Då var det ”tradition” att ta hand om varandra och visa respekt, även om man hade riktigt kul och festade. 

Traditionen verkar vara i förändring. 

Vad jag tycker är mest upprörande (men tyvärr mer förväntat än överraskande) är (förutom att folk stävar efter att vara fulla som svin och bete sig så vidrigt som möjligt) reaktionen från några personer, då några andra äntligen tar modet till sig och sätter ner foten och säger att man verkligen inte uppskattar sättet som endel beter sig på.   

Nåväl, jag hoppas på att mina framtida kollegor en dag blir de som satte ner foten, och verkligen inte någon av de som tycker uppskattar svinfylla, drar på tok för vidriga skämt och tycker att tjatiga feminist-tjejer ska hålla käften och sluta förstöra den roliga stämningen och gamla traditioner. 

Sist men inte minst så är jag allergisk för bortförklaringen "men det var ju bara ett skämt förstår du väll!". En del använder det som ursäkt och någon form av backup för att kunna säga och göra precis vad som helst, helt utan att tänka sig för. 

Ju äldre jag blir, ju mer jag ser, hör och själv är med om - destå mer växer den lilla feministen i mig. 

Det är för mycket nu

Jag läste på Västerbottensnytts hemsida, en vädjan från polisen. Polisen säger att "det är för mycket nu". Det tycker jag också. För mycket våldtäkter, trakasserier och fanskap utan att förövaren straffas. Men polisen tycker att allt det här upphåsande kring våldtäkter och överfall på kvinnor blir för mycket. Speciellt nu med den sk. Campusmannen.

Om jag frågar dig om vad du skulle göra om du får sladd på bilen en tidig morgon på väg till jobbet. Vägbanan är en iskana och du har inte hunnit byta till vinterdäck såhär i början på oktober (nu har du tom blivit varnad att det kan vara halt. Tänk om ingen ens påmint dig om det efter en varm sommar).

Vad svarar du?
Nej, men jag skulle ha bytt till vinterdäck lååångt innan det ens blev kallt ute. Eller att du lugnt och harmoniskt radar upp bilen igen och fortsätter som om inget hänt.
Om du tänker efter, på riktigt. Vad skulle du göra? Få panik och trampa på bromsen? Svänga med ratten allt vad som går för att få upp bilen igen? Känna hur rädd man blir, hur kroppen fryser och slutar reagera. Krascha ner i diket och in i trädet.

Eftersom du inte gjorde så som man borde om man inte vill krocka med ett träd och kanske dö, så innebär det då att du ville. Det är ditt fel.
Precis så verkar polis och nämndemän resonera i våldtäktsfall, och även många som själv sitter och tar ställning hit och dit. En rallychaufför kanske inte kan förstå varför folk tycker att det är obehagligt med ishalka, det som är så kul och spännande! Fjantiga kärring, sluta babbla om ishalka, kanske denna person kaxigt sagt.

Visst. Det finns dom som böt till vinterdäck i tid. Det finns dom som lugnt och harmoniskt radade upp bilen och klarade sig ur situationen.
Det finns dom som fick panik, rattade allt vad dom kunde eller bara satt där och åkte av vägen och in i trädet. Det finns dom som till och med böt till vinterdäck i tid och kände sig så trygg, men hade otur och for av vägen ändå.
Det finns dom som skadade sig för resten av livet.
Det finns dom som dog.

Och polisen tycker att kvinnors rädsla är överdriven.
Händer det att du funderar på om vägen kan vara hal såhär i början på oktober? Är du lite extra försiktig för att vara på den säkra sidan? Om du redan har sladdat av en gång, tror du att du blir försiktigare i fortsättningen? Och hur reagerar du då nästa gång som du inser att hjulen tappat greppet om vägbanan?
Får du panik, gamla minnen och skräcken dyker upp? Eller har du lärt dig och gör allt rätt?


Sluta då vara så förbannat orolig, det gör dig ju ändå inte lyckligare. hälsar konstapel Kling och Klang. 

Foto från Svalbard. Den kvällen satt jag på strandkanten nedanför fjället. Jag hade gått undan för en stund för att själv få njuta av nattens ljus och det underbara, stillsamma ljudet av tystnaden.  

Björndalen. 2011

Jag tycker att jag publicerar så mycket negativt om onda och elaka människor på min bogg just nu.

Men jag har letat dikter och låttexter, men inte riktigt hittat någon om:

...Människor som dyker upp då man som mest behöver ett stöd. Som bra är sådär ärligt snälla, för att dom mår bra av att vara snälla och inte för att man en dag ska känna tacksamhetsskuld och trilla i en ny fälla. Som vågar stå upp och hjälpa dom som är lite svagare när man behöver det som mest. Som vågar säga ifrån. Som ringer då och då och bara hör hur läget är. 

...Vänner, familj och bekanta som står ut med en, fastän man känner sig som ett depppigt gnällmonster. När man bara öser ur sig tankar, minnen och dåliga saker i oändligheten. Som lyssnar och stöttar när man själv förvandlats till en riktig energitjuv. Ibland så förstår jag verkligen inte hur ni orkar, men någon magisk kraft verkar ni besittta! 

Att säga att dessa personer är värda sin vikt i guld känns fel. För guld har ett pris. 

Snälla, ärliga människor är helt ovärdeliga. Dom är allt. 

Motgångar formar en människa, och det är ju i backar som man blir starkare och växer, eller hur!? Det träd som blivt utsatt för mest vind, är också det starkaste. Veden förändras för att trädet ska kunna stå kvar. Likadant är det med vi människor. Vi förändras och blir starkare för att kunna stå kvar utan att blåsa ikull då det stomar omkring oss. 

Även om man på CV:t mest bara skriver om vilka kurser man läst i skolan och vilka jobb man har haft tidigare, så är detta bara paranteser till vem man egentligen är. En person som levt ett skyddat liv utan motgångar kanske inte är lika erfaren och stark i slutändan, som en person som haft lite mer "otur" på livets bana. Jag försöker i alla fall motivera mig med det. 

Jag lär mig mycket på resan genom livets toppar och dalar. 

Men framförallt så lär jag mig av alla dessa underbara personer som stöttar mig. Jag har till och med börjat känna några "nya" människor bättre, sådanna som jag som bara tvärpratat med tidigare men som idag är ett otroligt stöd.
Tänk att en dag själv kunna vara ett lika bra stöd till någon annan, som dom är mot mig. Våga stå upp så för en annan person istället för att fegt välja den bekvämaste och lättaste vägen. Det skulle göra mig riktigt lycklig, att en dag nå dit ni har nått och kunna stötta en annan människa lika mycket som ni stöttar mig. Det kanske är som en våg genom samhället. Lika mycket som ondska och illdåd kan gå som en våg, så kan nog vänlighet och omtanke vandra som en våg genom samhället och "smitta av sig".

Den som kan vara ett sådant stöd för någon annan, har verkligen nått långt med sig själv!
Tack för att ni finns där för mig.

Bild tagen från https://www.facebook.com/Supersnippan

Tänk om alla personer kunde fatta detta. 
Tänk den fantastiska dagen som svensk lagstiftning kunde förstå och acceptera att de flesta kvinnor nog tycker som bilden ovan. 

---

Lite skrämmande siffror från boken "Tystnaden är bruten, ta ansvar":

1995 anmäldes 18.956 fall av kvinnomisshandel till polisen, varav 78 % begicks av en bekant. 
Totalt anmäldes 7761 fall av sexualbrott, varav 1707 av dessa var våldtäkter eller våldtäksförsök. 
Samma år anmäldes 258 fall av våldtäkter och våldtäksförsök på mindreåriga.  

1993 ledde 35 % av de anmälda misshandelsfallen där en bekant man misshandlat en kvinna till åtal, 
75 % av fallen leddes alltså ner utan att ens åtal väkts. 

Varför går man ens till polisen och gör en anmälan, för att bli en del av denna tragiska statistik eller? Känna sig som ett förlöjligat offer.

I Canada gjordes en stor studie med 12.300 slumpvis utvalda kvinnor över 18 som intervjuades:
51 % av kvinnorna hade utsatts för våld varav:
29 % av samboende eller f.d. partner
16 % av pojkvän
23 % av en annan bekant man
23 % av en obekant man. 

Jämför man fler svenska siffror med den canadensiska studien, så får man fram att år 1993 så 
gjorde endast 23 % av de misshandlade kvinnorna en polisanmälan
och 2,6 % av kvinnorna som utsatts för sexuella övergrepp anmälde detta till polisen. 
Varav en klar majoritet av dessa ändå lades ner.

----

Idag så skenar antalet fall iväg. Antalet fall inom nära relationer ökar drastiskt, och även vad som sker bakom dörrarna där hemma blir värre och värre. 

Hur ser dessa siffror ut idag? Hur många fall är det egentligen? Hur många av dessa anmäls? 
Hur många leder till åtal, och hur många fälls?? Hur ofta får kvinnan höra att det var hennes fel..
I Umeå verkar man inte ens kunna gå utanför dörren själv längre en lördagskväll utan att löpa en stor risk att bli överfallen. 

Och sett i världen. Vet du vad ett av de vanligaste maktmedlena i krig är? 
-Att våldta kvinnorna. 
Om jag minns rätt så har 20 % av alla jordens kvinnor blivit våldtagen en eller flera gånger, men då är ju som sagt även krigsländer inräknade. 

Du ansvarar inte bara för vad du säger,

Utan också för vad du låter bli att säga.

Martin Luhter

Jag följer Stefan Gunnarssons Facebooksida "Feedback akademien", samt hans blogg som finns länkad här till höger i blogglistan.

Idag la han upp en dikt, som jag gillar så pass att jag tänkte dela med mig av den. Den handlar om hur vissa personer, i jobb eller privat, försöker trycka ner på andra för att själv känna sig tillräcklig eller bättre. 

Växtvärk

Allting är relativt.

Sparka på mig. 

Förlöjliga mig.

Tryck ner mig.

Utnyttja mig.

Dränera mig.

Sårad och sargad.

Känner mig värdelös.

Men ändå.

Hur du än slår på min själ,

förminskar mig, 

blir DU inte större.

Och jag,

Jag tränger, likt en maskros,

igenom den svarta asfalten.

Starkare än aldrig förr.

Stefan Gunnarsson

Dagens låttipps med bra text: Carolina Wallin Perez- jag har fått nog av dig (hittade tyvärr inte den på youtube, men låten finns på spotify).

Våldtäktskultur och porrimpotens

Det är en sorglig värld vi lever i. Det samhälle som många tror bara blir mer och mer jämställt. På sätt och vis ja, men i och med internet, mobiler och den nya virtuella värden som skapats så ökar bara förtrycket mot kvinnor. Den lättåtkomliga porrfilmsvärden gör att många tillslut normaliserar det i sina tankar. Då duger knappt det verkliga livet, om inte även det blir så fruktansvärt sjukt och onormalt att även det mer liknar en porrfilmsvärd där kvinnan bara är ett objekt. Dagens Nyheter hade en artikelserie om porrimpotens (länk) som är läsvärd. Jusst att den normala verkligheten bleknar bort i jämförelse med porrfilmerna. Vad hände med att vackert kunna älska med varandra? Även unga tjejer lär sig ju av det förändrade idealet. Man lär sig att efterstäva att bli ett objekt för att duga och vara bra (länk). Och bekräftelse på att vi duger vill vi ju ha, speciellt i de känsliga tonåren då vi håller på att utvecklas som mest som person.


Många klara ändå av att hantera dagens samhälle på ett ok sätt, men så finns det ändå allt för många män där ute i världen som är vidrigare än allt annat. Två bra och läsvärda inlägg från Genusfolket som jag länkar till nedan, rekomenderar att ta en titt.

Våldtäktskulturens senaste offer

En pedagogisk förklaring av skillnaden mellan din laptop och en kvinnas kropp – om synen på våldtäktsoffer


Straffen har börjat bli bättre mot män som beter sig som idoter och svin, men fortfarande så går allt för många fria. För det första så är det väldigt få som vågar anmäla, eftersom en del saker är så skämmigt att prata om, och gör man väl en anmälan så blir den mest troligt nerlagd.
Här senast så kan man läsa i tidningen om en man som misshandlat sin flickvän under en "sexlek" tills hon dör, enbart fick fjuttiga 4 månader i fängelse. En annan man som förgriper sig på mindreåriga barn går helt fri i brist på mer bevisning, två killar som med hjälp av en flaska våldtar en ung kvinna och filmar allt går fria, flickan ville egenligen men var nog bara blyg, det var därför hon försökte hålla ihop benen och säga att hon inte ville...


Ibland känns det som ett förbannat straff att man föddes till kvinna.