#LikeAGirl

Jag tycker att reklam kan vara så störande och det är nog inte allt för många gånger som jag har eller kommer dela en reklamfilm på min blogg, men nu bara måste jag. För denna reklamfilm från Always är otroligt se- och tänkvärd! Du som inte sett den, se den.

Direktlänk: #LikeAGirl

An inconvenient truth

Enligt BRÅ anmäldes år 2012 cirka 16 900 sexualbrott, varav 6500 klassades som våldtäkter. Så bara idag kommer 18 kvinnor blir tvingade till samlag eller samlagslikande gärningar helt mot sin vilja och lämna in en polisanmälan. Det är fruktansvärt mycket! Andelen utsatta personer som anmäler en våldtäkt är av förklarliga skäl mycket låg, enligt brottsrummet.se ligger mörkertalet på 80- 90 procent. Dvs. troligen utsätts upp till 32 000 kvinnor årligen för sexualbrott, och 12 300 för våldtäkter. Denna siffra motsvarar i sådana fall 34 våldtäkter om dagen, bara i Sverige! Visst kan vi lugnt säga till utsatta personer att "du är inte ensam"!? Detta vidriga fenomen är så pass vanligt att RFSU har gett ut en handbok som riktar sig till personer som råkat ut för en våldtäkt, eller som har kontakt med någon som råkat ut för detta (Våldtagen).

BRÅ presenterade nyligen siffror gällande hur många av de anmälda våldtäkterna som leder till åtal (obs. det innebär ej en fällande dom, utan att fallet prövas i rätten). På bland annat SVT går det att läsa om detta. I Sörmland leder nästan hälften av alla våldtäktsanmälningar till åtal. Oavsett om detta i sin tur leder till en fällande dom eller ej, så kan det innebära en mycket tydlig signal till gärningsmannen att hans beteende inte var okej. I hela Sverige leder nästan 21 procent av alla inkomna anmälningar till åtal. För kvinnor (och självklart även de män/pojkar) som råkat ut för en våldtäkt i Västerbotten så lönar det sig knappt att ta det fruktansvärt jobbiga steget att göra en polisanmälan. Enbart 10 procent av de inkomna anmälningarna leder till åtal. Det är kanske inte så konstigt att en del män glatt kan uttrycka att de gillar polisen och utredarna i Västerbotten. Cirka 5 procent av de anmälda fallen leder till en fällande dom (BRÅ, 2010). I Västerbotten innebär det att enbart 15 promille av alla våldtäktsmän fälls för sin vidriga gärning (förutsatt ett rimligt mörkertal på 85 procent).

Vad beror detta tydliga skillnad på? Har alla i Sörmland övervakningskameror överallt som gör att de har mycket kraftig bevisning? Har kvinnorna där kanske en go-proklamera monterad på huvudet, hela tiden (även hemma)? Eller är det så att kvinnor i Västerbotten bara tror att de blivit våldtagna, men att dom snarare blivit förhäxade eller manipulerade till att tro det? Eller sitter polisen i Västerbotten och dricker kaffe med våldtäktsmännen, som säkerligen kan vara mycket trevliga och skötsamma då det passar sig? Eller beror en skillnad på 40 procentandelar på en slump?

Jag tror att polisen (hela rättssystemet) bör ta sig en ordentlig funderare med hur de sköter ämnet, annars kommer antalet våldtäkter troligen att öka skrämmande mycket. Eller så ökar antalet våldtäkter, samtidigt som antalet anmälda våldtäkter minskar. Då kan polisen känna sig stolt med sitt arbete, eller? Sveriges rättssystem bör kunna visa att det är fel att tvinga till sig sexuella gärningar mot andras vilja, och att detta får rättsliga påföljder. Som det är i dagsläget så är det den våldtagna själv som genomlider det största straffet.

Ett läsvärt blogginlägg: Ladydahmer.nu De flesta som anklagas för våldtäkt är skyldiga Vilka är dessa personer? Lady Dahmer skriver "Man vill gärna tro att den där snälla killen man känner och tycker om aldrig skulle kunna, men faktum är att de flesta våldtäktsmän INTE är svin eller monster utan vanliga killar med vänner och familj och vanliga liv. Det är enklare att utgå från att tjejen ljuger än att killen man tror sig känna skulle kunna göra nåt vansinnigt fel. Faktum är även att de flesta killar som våldtar avskyr våldtäktsmän och tycker att det är fel att våldta. De har bara lite svårt att fatta att det de precis gjort kvalificerar sig som just detta."

Six brave personal stories of domestic abuse

Jag följer och ser på en del TED talks. Många av dom lärorika, intressanta och tankeväckande. En del även skrämmande.

Häromdagen lade TED ut en serie med talare som de kallar "6 Brave personal stories of domestic abuse".

Våld i hemmet, är det bara direkta slag som resulterar i blåmärken? Nej, man kan skada, styra och ta över en persons liv på så många fler sätt än rena slag.
I ett av talen går dom igenom även denna definiton:

"Abuse is physical, sexual, emotional, economic or psychological actions or threats of actions that influence another person. This includes any behaviors that frighten, intimidate, terrorize, manipulate, hurt, humiliate, blame, injure or wound someone."

Jag fastnade för Leslie Morgans tal där hon berättar om sin första "riktiga" relation, som slutade i att hon dagligen utsattes för hot och våld av den man hon var gift med. Hon besvarar bland annat den så vanliga frågan "varför lämnade du honom inte?".
Leslie uppfattar jag som en mycket stark och klok kvinna. En karriär på gång och mycket målmedveten. Ändå händer det henne. Hon trodde inte att något sådant skulle kunna hända henne och hon var heller inte medveten om tecknen och steg i "processen". Hon träffar en man som berömer henne, som lyssnar och som får henne att känna sig uppskattad för vem hon är och vad hon gör. Samtidigt berättar han om tunga saker som han råkat ut för i livet och hon blir hans stöd.
Se!!

Vi lär oss så mycker bra i skolan. Hade jag varit lärare så hade jag ägnat 16 minuter åt att visa detta klipp. Sitter du med en läsplatta så brukar inlagda Youtube-klipp trilla bort från bloggar, klicka då på länken tidigare i blogginlägget så kommer du till alla klipp. Alla starka, skrämmande och så sevärda!

Idag har jag fyra tips till mina bloggläsare.

1. För dig som gillar sing-a-songwriter-stuk på musik, lyssna på norska Moddi. På Spotify eller youtuben.

2. Klicka på länken här och ägna några få men välspenderade minutrar åt att läsa.
Varför skulle man prata om sexuellt våld på en blogg om kreativitet

3. Se den hemmagjorda, men otroligt välgjorda filmen där det mesta kommer från Tromsöområdet. Naturporr på hög nivå! Klicka på länken och njut av allt det vackra vår moder jord har att visa oss. God adventures

4. Stå på dig. Annars gör någon annan det.

En läsvärd jämförelse där skrivaren ifrågasätter hur det skulle vara att behandla ett bankrån på samma sätt som våldtäkt.

http://peterxeriksson.com/2014/01/12/hur-skulle-det-lata-om-man-behandlade-bankran-pa-samma-satt-som-valdtakt/

För visso så är det lättare att bevisa att pengarna som diskuteras i frågan borde ha befunnit sig på baken, men nu faktiskt befinner sig hos någon annan (den påstådda bankrånaren). Vid en våldtäkt är det inte alltid tvärlätt att bevisa att det över huvud taget har ägt rum någon form av sexuell handling. I övrigt en bra tankeställare.

Ponera att några personer stövlar in på banken och hotar eller skrämmer personalen så pass att dom tillslut öppnar bankvalvet och ger iväg pengarna för att få iväg rånarna och därmed även får slut på den hemska och farliga scenariot så snart som möjligt. Är det fortfarande ett bankrån eller kan man tolka det så att bankpersonalen kom på att dom nog egentligen ville ge bort pengarna?

Visst är det rätt så sjukt att sannolikheten att en kvinna här i Sverige ska bli våldtagen är betydligt större än att en man som våldtagit någon anmäls, åtalas och döms.

När jag läste artikeln Råare attityd till sexbrott bland unga på DNs hemsida så kan jag väl inte säga att jag blir så förvånad, men jag blir bara ännu mer besviken på samhället. Fanns allt det här för tio år sedan eller har de störda, fruktansvärda och sjuka synen på sex och vad killar tvingar tjejer till att göra totalt spårat ut nu på senare tid?
Läsvärd artikel som ger en tankeställare!

Internationella dagen för avskaffandet av våld mot kvinnor.

Idag är den 25 november. Inte vilken dag som helst, utan internationella dagen för avskaffandet av våld mot kvinnor. 

Varför har man en sådan dag? Jo, för att en av tre kvinnor har blivit utsatt för fysiskt, sexuellt eller andra former av våld.
33 procent av jordens kvinnor har blivit våldtagna, utsatta för hot eller misshandlade av en främling, bekant, eller sin egna man/sambo/pojkvän. Ett flertal av dessa har inte blivit utsatt för detta en gång, utan vid flera upprepade tillfällen. Läskigt många kvinnor får stå ut med psykisk och/eller fysisk tortyr under flera års tid. Några blir tyvär tillslut mördade.
Eftersom en stor andel personer bevisligen tycker att det är helt ok så att behandla en kvinna på ovanstående sätt, så ville resten av befolkningen på något sätt markera hur fel man tycker att det är att slå en kvinna, bara för att hon är kvinna. Därmed denna dag och en internationell lag som säger att det är förbjudet att bruka våld mot kvinnor.

Det här sker överallt i samhället. Här, i ”världens mest jämstälda land och superlyckliga Sverige”, så utsätts många kvinnor någon gång under sin livstid för en mans våld. Av män som inte ser att det är något fel med det. 

I skolan fick man lära sig mycket som var bra att ha med sig i bagaget på väg ut i livet. Man fick lära sig räkna, skriva, lära sig om träning, hushållsekonomi, att steka perfekta pannkakor, trä på en kondom på en gurka och att det är farligt för en tjej att gå i mörka gränder på kvällen. Men när pratade man om att hela 33 procent av alla kvinnor i samhället far illa på grund av någon man som har svårt att kontrollera och behärska sig själv? När nämndes det att hemmet statistiskt sett är betydligt farligare än den mörka gränden? Vem varnade den lilla lilla flickan som sitter där i skolbänken, glad och godtrogen, att hon en dag ska vara beredd att behöva slåss mot någon hon kanske känner, för sin rätt till att bestämma över sin kropp?

En del saker lär man sig genom att leva livet. Det är ju bara det att läxan därifrån är betydligt tyngre att bära med sig i ryggsäcken än en liten skolbok. De flesta sitter så tryggt tillbakalutade och tänker att allt det där, det händer inte mig! Det händer ju inte ens i trygga Sverige. Eller?

Fast och andra sidan, läser man tidningarna idag så verkar det som om en del män verkar ha rätt så svårt att kontrollera sig själv och sin sexuella drift. Man får helt enkelt skylla sig själv om man är kvinna och befann sig på fel plats vid fel tidpunkt och inte hade magiskt starka ninjakrafter att slå sig fri. Det är inte så säkert att den man som för stunden bara tänker på en sak uppfattar att den lilla personen som bor i kroppen som denne man har gett sig på, ligger där livrädd och piper att hon inte vill. Vad händer med kroppen då man är jätterädd, börjar hata sig själv och inser samtidigt att man är fem gånger svagare än ens motståndare? Jo, kroppen blir som överkokt spagetti. Hur coola ninjakrafter har egentligen Betty Spagetty? I rätten kallas avsaknaden av magiska ninjakrafter för "hon var bara lite blyg". 
En del män verkar dessutom tycka sig ha en professionell utbildning i att tolka kvinnor. En utbildning som de fått genom att se x antal porrfilmer, vissa med sadomasochistiska inslag. I porrfilmer så älskar dessa tokkåta kvinnor att ha samlag "mot deras vilja". 

Dessa mäns slutsats; kvinnor borde tända på att bli våldtagna och det enda kvinnor tänker på är sex.

Min slutsats: som kvinna så bör man nog lära sig självförsvar och framförallt vara beredd på och våga använd det! Se till att vara stark och akta sig för att bli för berusad. En del män tycks ha sin hjärna placerad mellan benen. Öronen är som känt inte direkt kopplade dit ner. Att man säger nej spelar inte så stor roll. 

Det finns säkert de män som någon gång gör ett misstag som dom skäms över resten av livet, precis som kvinnan som dras med sitt minne och skam över vad hon blivit utsatt för. Så finns det män som har satt manipulation, kränkning, hot och psykisk och/eller fysisk misshandel i system. Som en del i deras sätt att ”hantera” kvinnor i dess närhet. Det har tillslut blivit en så bekväm vardag att de själva kanske inte ser eller reagerar på hur dom beter sig. Dessa män har tillslut normaliserat den syn på våld och sex som dom har. Att kvinnan som dom är tillsammans med får ett blåöga då och då är helt och hållet hennes fel, eftersom hon inte betedde sig på det sättet som mannen önskade. Och ligger hon och gråter, då är hon ju elak mot mannen eftersom detta kan ge honom dåligt samvete, vilket ju är jobbigt att ha. En del män, rätt så många faktiskt, verkar tycka att jämstäldhet och feminism är onödigt trams. Att män är skapta för att bestämma över kvinnan, och lyder hon inte så är det därför helt ok att bestraffa henne. 

Självklart så vill inte en (allt för stor) del av den manliga befolkningen förknippas som våltäktsmän eller kvinnomisshandlare (för om 1 av 3 kvinnor blir utsatta, hur många av alla män utsätter någon gång en kvinna för detta??). Är man då dum och elak som kvinna om man vågar säga att det är fel? 

Jag tror att vi generellt sett i samhället måste våga prata. För vår egna skull och för andras. Psykisk, fysisk och sexuellt våld i världen, i Sverige och i våra hem är ingen ovanlighet. Men snälla, låt oss inte normalisera det och låt oss inte blunda för det! 

Jag vägrar acceptera mäns utnyttjande och våld mot kvinnor! Jag vägrar normalisera det och jag vägrar blunda för det och jag vägrar låta bli att prata om det. 

- Men det var ju bara ett skämt

Idag satt jag på skolan och funderade på om jag ens skulle orka bry mig så pass att jag skulle delta i diskussionen som verkar engagera och göra så många (killar) på Skogis upprörda.

Ju mer jag hörde, destå mer nöjd kände jag mig över det faktum att jag inte varit medlem i Skogshögskolans studentkår på över två år, och att jag efter lite velande inte heller denna termin betalat min medlemsavgift. Kåren medför mycket trevligt och kul till studenterna som läser på SLU i Umeå så jag vill inte säga något ont om denna. Därremot så verkar många av medlemmarna ha en för mig mycket undlig bild av vad kåren ska stå för, så jag tar därför hellre avstånd än deltar.

Jag gick på många sittningar under mitt första år på jägmästarprogrammet. Sittningarna bygger mycket på traditioner såsom "pissring", "bajtar", sånger, spex och dyl. En tillställning som absolut kan både vara trevlig, rolig och festlig. Senaste åren har dock många blivit upprörda över att det lagts mycket stor vikt och hets på alkoholintaget, samt att skämten i allt större utsträckning blivit för grova (ffa. rasistiska eller kraftigt kvinnoförnedrande).

Samtalen runt omkring i skolans korridorer var en debatt om att det har skickats ut tydliga och kostruktiva mail på att kåren inte stödjer den stora hetsen kring alkohol eller den mycket kränkande form av humor som tyvärr råder, och uppmanar personer att tänka igenom sitt beteende. Det har även skickats ut en enkät där man kan fylla i vad man själv anser om sittningarna för att var och en ska få chansen att vara anonym och säga sitt. 

Liten sammanfattning av vad en del av vår framtida jägmästarkår anser om ämnet: 
Några tyckte att det är tradition att dra (kränkande) skämt och vara så pass berusad att man inte ens kan minnas vad man åt till middag. Skogshögskolans sittningar ska vara så och har alltid varit så. En person påpekade att man betalar ju ändå inte för någon "jävla middag", utanför att få dricka sprit. Några tyckte att dessa torrbollars tjat enbart var till för att få sittningarna att lika PRO-möten. Någon tyckte att om man nu stör sig så jävulskt på sittningarna, så kan man väll stanna hemma så att man inte förstör kvällen för alla som vill ha roligt. Någon var noga med att påpeka andra studentkårers sittningar är värre, på en del andra måste ju faktiskt ambulansen regelbundet hämta och magpumpa folk som blivit alkoholförgiftade. Så varför klagar folk på våra sittningar?  Någon drog ett skämt (!?) om att de personer som stör sig på så lite ”borde få en påle uppkörd i röven” (som om det skulle förändra ens åsikt om äckligt fulla killar som drar våldtäktsskämt).
Jag har tidigare hört kommentaren ”Det gäller att finna gränsen för när ett skämt inte är ok -och sedan passera den”.
Vanligt är också att höra "nej, men det strider mot SLUs värdegrund" (haha) som kommentar på allt roligt, som om kåren egentligen vill förbjuda studenter från att skratta och ha trevligt.

Alla verkade vara överens i debatterna om att det var tjejer som tagit upp problemet, och att det var killar som ogillade att ”problemet” togs upp. 

Att skryta och tävla om vem som hade längst minneslucka är inte heller något ovanligt samtalsämne. 

Står verkligen dessa personer för det dom säger, eller är det ännu ett (omoget) försök att vara cool och passa in? Är det fler (dåliga) skämt?  Att inte bete sig som ett svin innebär väll ändå inte att man måste vara tråkig. Det finns även många roliga skämt på temat kvinnor, män och sex som inte är direkt rent vidriga eller kränkande. Jag tror att personen som sa det där med att man "borde få en påle uppkörd i röven" bara använde det som ett roligt sätt att lägga kraft i sitt argument. Kanske finns det ett samband mellan personer som drar för grova skämt på fyllan, och humor och sätt att uttrycka sig till vardags som kan upplevas rätt så grovt och olämpligt. Eftersom dessa personer pratat på ett sådant sätt mer eller midre jämt så tänker dom själva inte på det, och eftersom det "bara är ett skämt" så "drabbar det ju ingen". 

Jag har även hört personer som studerat för en längre tid sedan, berätta om när dom var yngre och var på sittning (bla på Skogis) Då såg killarna till att följa tjejerna hem till dörren för att se så alla kom tryggt hem. Då var det ”tradition” att ta hand om varandra och visa respekt, även om man hade riktigt kul och festade. 

Traditionen verkar vara i förändring. 

Vad jag tycker är mest upprörande (men tyvärr mer förväntat än överraskande) är (förutom att folk stävar efter att vara fulla som svin och bete sig så vidrigt som möjligt) reaktionen från några personer, då några andra äntligen tar modet till sig och sätter ner foten och säger att man verkligen inte uppskattar sättet som endel beter sig på.   

Nåväl, jag hoppas på att mina framtida kollegor en dag blir de som satte ner foten, och verkligen inte någon av de som tycker uppskattar svinfylla, drar på tok för vidriga skämt och tycker att tjatiga feminist-tjejer ska hålla käften och sluta förstöra den roliga stämningen och gamla traditioner. 

Sist men inte minst så är jag allergisk för bortförklaringen "men det var ju bara ett skämt förstår du väll!". En del använder det som ursäkt och någon form av backup för att kunna säga och göra precis vad som helst, helt utan att tänka sig för. 

Ju äldre jag blir, ju mer jag ser, hör och själv är med om - destå mer växer den lilla feministen i mig. 

Det är för mycket nu

Jag läste på Västerbottensnytts hemsida, en vädjan från polisen. Polisen säger att "det är för mycket nu". Det tycker jag också. För mycket våldtäkter, trakasserier och fanskap utan att förövaren straffas. Men polisen tycker att allt det här upphåsande kring våldtäkter och överfall på kvinnor blir för mycket. Speciellt nu med den sk. Campusmannen.

Om jag frågar dig om vad du skulle göra om du får sladd på bilen en tidig morgon på väg till jobbet. Vägbanan är en iskana och du har inte hunnit byta till vinterdäck såhär i början på oktober (nu har du tom blivit varnad att det kan vara halt. Tänk om ingen ens påmint dig om det efter en varm sommar).

Vad svarar du?
Nej, men jag skulle ha bytt till vinterdäck lååångt innan det ens blev kallt ute. Eller att du lugnt och harmoniskt radar upp bilen igen och fortsätter som om inget hänt.
Om du tänker efter, på riktigt. Vad skulle du göra? Få panik och trampa på bromsen? Svänga med ratten allt vad som går för att få upp bilen igen? Känna hur rädd man blir, hur kroppen fryser och slutar reagera. Krascha ner i diket och in i trädet.

Eftersom du inte gjorde så som man borde om man inte vill krocka med ett träd och kanske dö, så innebär det då att du ville. Det är ditt fel.
Precis så verkar polis och nämndemän resonera i våldtäktsfall, och även många som själv sitter och tar ställning hit och dit. En rallychaufför kanske inte kan förstå varför folk tycker att det är obehagligt med ishalka, det som är så kul och spännande! Fjantiga kärring, sluta babbla om ishalka, kanske denna person kaxigt sagt.

Visst. Det finns dom som böt till vinterdäck i tid. Det finns dom som lugnt och harmoniskt radade upp bilen och klarade sig ur situationen.
Det finns dom som fick panik, rattade allt vad dom kunde eller bara satt där och åkte av vägen och in i trädet. Det finns dom som till och med böt till vinterdäck i tid och kände sig så trygg, men hade otur och for av vägen ändå.
Det finns dom som skadade sig för resten av livet.
Det finns dom som dog.

Och polisen tycker att kvinnors rädsla är överdriven.
Händer det att du funderar på om vägen kan vara hal såhär i början på oktober? Är du lite extra försiktig för att vara på den säkra sidan? Om du redan har sladdat av en gång, tror du att du blir försiktigare i fortsättningen? Och hur reagerar du då nästa gång som du inser att hjulen tappat greppet om vägbanan?
Får du panik, gamla minnen och skräcken dyker upp? Eller har du lärt dig och gör allt rätt?


Sluta då vara så förbannat orolig, det gör dig ju ändå inte lyckligare. hälsar konstapel Kling och Klang. 

Bild tagen från https://www.facebook.com/Supersnippan

Tänk om alla personer kunde fatta detta. 
Tänk den fantastiska dagen som svensk lagstiftning kunde förstå och acceptera att de flesta kvinnor nog tycker som bilden ovan. 

---

Lite skrämmande siffror från boken "Tystnaden är bruten, ta ansvar":

1995 anmäldes 18.956 fall av kvinnomisshandel till polisen, varav 78 % begicks av en bekant. 
Totalt anmäldes 7761 fall av sexualbrott, varav 1707 av dessa var våldtäkter eller våldtäksförsök. 
Samma år anmäldes 258 fall av våldtäkter och våldtäksförsök på mindreåriga.  

1993 ledde 35 % av de anmälda misshandelsfallen där en bekant man misshandlat en kvinna till åtal, 
75 % av fallen leddes alltså ner utan att ens åtal väkts. 

Varför går man ens till polisen och gör en anmälan, för att bli en del av denna tragiska statistik eller? Känna sig som ett förlöjligat offer.

I Canada gjordes en stor studie med 12.300 slumpvis utvalda kvinnor över 18 som intervjuades:
51 % av kvinnorna hade utsatts för våld varav:
29 % av samboende eller f.d. partner
16 % av pojkvän
23 % av en annan bekant man
23 % av en obekant man. 

Jämför man fler svenska siffror med den canadensiska studien, så får man fram att år 1993 så 
gjorde endast 23 % av de misshandlade kvinnorna en polisanmälan
och 2,6 % av kvinnorna som utsatts för sexuella övergrepp anmälde detta till polisen. 
Varav en klar majoritet av dessa ändå lades ner.

----

Idag så skenar antalet fall iväg. Antalet fall inom nära relationer ökar drastiskt, och även vad som sker bakom dörrarna där hemma blir värre och värre. 

Hur ser dessa siffror ut idag? Hur många fall är det egentligen? Hur många av dessa anmäls? 
Hur många leder till åtal, och hur många fälls?? Hur ofta får kvinnan höra att det var hennes fel..
I Umeå verkar man inte ens kunna gå utanför dörren själv längre en lördagskväll utan att löpa en stor risk att bli överfallen. 

Och sett i världen. Vet du vad ett av de vanligaste maktmedlena i krig är? 
-Att våldta kvinnorna. 
Om jag minns rätt så har 20 % av alla jordens kvinnor blivit våldtagen en eller flera gånger, men då är ju som sagt även krigsländer inräknade. 

Våldtäktskultur och porrimpotens

Det är en sorglig värld vi lever i. Det samhälle som många tror bara blir mer och mer jämställt. På sätt och vis ja, men i och med internet, mobiler och den nya virtuella värden som skapats så ökar bara förtrycket mot kvinnor. Den lättåtkomliga porrfilmsvärden gör att många tillslut normaliserar det i sina tankar. Då duger knappt det verkliga livet, om inte även det blir så fruktansvärt sjukt och onormalt att även det mer liknar en porrfilmsvärd där kvinnan bara är ett objekt. Dagens Nyheter hade en artikelserie om porrimpotens (länk) som är läsvärd. Jusst att den normala verkligheten bleknar bort i jämförelse med porrfilmerna. Vad hände med att vackert kunna älska med varandra? Även unga tjejer lär sig ju av det förändrade idealet. Man lär sig att efterstäva att bli ett objekt för att duga och vara bra (länk). Och bekräftelse på att vi duger vill vi ju ha, speciellt i de känsliga tonåren då vi håller på att utvecklas som mest som person.


Många klara ändå av att hantera dagens samhälle på ett ok sätt, men så finns det ändå allt för många män där ute i världen som är vidrigare än allt annat. Två bra och läsvärda inlägg från Genusfolket som jag länkar till nedan, rekomenderar att ta en titt.

Våldtäktskulturens senaste offer

En pedagogisk förklaring av skillnaden mellan din laptop och en kvinnas kropp – om synen på våldtäktsoffer


Straffen har börjat bli bättre mot män som beter sig som idoter och svin, men fortfarande så går allt för många fria. För det första så är det väldigt få som vågar anmäla, eftersom en del saker är så skämmigt att prata om, och gör man väl en anmälan så blir den mest troligt nerlagd.
Här senast så kan man läsa i tidningen om en man som misshandlat sin flickvän under en "sexlek" tills hon dör, enbart fick fjuttiga 4 månader i fängelse. En annan man som förgriper sig på mindreåriga barn går helt fri i brist på mer bevisning, två killar som med hjälp av en flaska våldtar en ung kvinna och filmar allt går fria, flickan ville egenligen men var nog bara blyg, det var därför hon försökte hålla ihop benen och säga att hon inte ville...


Ibland känns det som ett förbannat straff att man föddes till kvinna.

Idag kokade jag jättegod björkbladsdricka. Sitter ute, lyssnar på fåglarna och försöker bearbeta och smälta saker efter dagens samtal med fantastiska personer.
Man blir ju visare med åldern sägs det, och det stämmer. Jag är bara 23 år men börjar redan fundera på vilket samhälle jag lever i. Ju äldre jag blir desto mer börjar jag tappa förhoppningen om många människor. Söker stöd i mina tankar hos personer jag litar på, och då bubblar det bara upp mer hos andra om vad dom nyligen råkat ut för. Svek och lögner är tydligen en del av vår vardag.

Folk med fruktansvärd kvinnosyn, folk som ljuger och bedrar de närmaste, folk som själv inte varit annat än en stor lögn, otrogenhet och ännu mer lögner. Herre Gud, gott folk! Vad håller vi på med ute i sammhället?! Finns det någon kärleksrelation över huvud taget där man inte ljuger för varandra, eller där man inte är otrogen, där man inte behöver må dåligt och vara orolig. Där man inte systematiskt ljuger om små, små, värdelösa saker. Finns det vänskapsrelationer där man är ärlig mot varandra vad det än gäller? Där man kan vara beredd att offra mycket för att slippa gå bakom ryggen på någon. Och hallå, är det typ coolt att ligga runt med allt och alla och vara otrogen eller få folk att vara otrogna?! Eller att ljuga allt vad man kan för alla om allt möjligt. Eller att tala skit om andra för att känna sig bättre själv. Den kulturen tänker inte jag ta del av! 

Ju mer jag inser att fler och fler människor är rent utsagt helt sjuka, så uppskattar jag ju också de som står en närmast ändå mer. Jag önskar ofta att jag hade mina närmaste vänner närmare, så att jag kunde få ägna mer tid av min vardag tillsammans med dessa fantastiska personer! Återigen, ni är bäst! 

Jag tror banne mig jag ska ägna mer av min tid till feminism och kvinnlig styrka, till rättvisa, ärlighet och respekt. Jag ska inte vara en del av andras dumma lögner. Tänker inte vara en av de kvinnor som nästan sliter ihjäl mig för att ta hand om mannen som om han vore halft oförmögen (kallas också för lat och bekväm) att ta hand om sig själv, hushåll och annat. Tänker inte vara en kvinna som blir betraktad som ett liggbart objekt. Tänker inte vara den kvinna som ska vara det talande samvetet för någon annan och uppfostra en vuxen människa och säga vad som är svineri, idioti eller ok. Tänker inte gå bakom ryggen på någon för att det är lättast så. Tänker inte acceptera vad som helst för att inte riskera att förlora. 

Men att veta vad man själv vill och borde göra för val i livet är inte lätt. Logik är en sak. Känslor en annan. No guding star to guide us...

Tacka vet jag min lilla hund. Hon kan jag lita på i ur och skur. Hon är bäst och jag älskar henne över allt annat. 

Kvinnans nitlott i ett allt mer "jämställt" samhälle

Framför varje framgångsrik man står en kvinna. Ett känt talesätt. En hjälpande kvinna vid sin sida har länge varit nästan en förutsättning för att mannen ska kunna lägga så mycket kraft och tid på sitt krävande yrke, som han historiskt sett har gjort. Mannen har nått karriär och framgång, och uttrycket påminner en om att han inte lyckats med detta utan hjälpen från sin käresta. Detta uttryck kan jag tänka mig hade sin topp då kvinnan fortfarande tog hand om hemmet, medan mannen jobbade och tjänade pengar så att han kunde försörja familjen. Ett fint samarbete för att få en vardag att fungera.

Sverige är i förändring. I och med industrialiseringen blir fler och fler yrken mer teoretiska än praktiska, och maskiner hjälper till att göra även de praktiska yrkena smidigare och inte lika fysiskt krävande. Idag är kvinnor i den akademiska värden inget ovanligt och man kan till och med finna kvinnor i både den skogliga och mekaniska värden, ett i många ögon typiskt ”mansyrke”.  Löneskillnaden finns kvar, men den blir sakta men säkert mindre. Kvinnan får en allt större tyngd på sig att också bidra till att försörja familjen och på således sätt så blir hon inte lika beroende av mannen. Kvinnan får även en större ekonomiskt frihet.
 

Jag vill ifrågasätta om vi använder rätt uttryck om vi säger att vi jobbar mot ett jämställt land. Idag har även kvinnan sin arbetsdag, åtta timmar om dagen. Hennes inkomst är viktig för familjen. Många kvinnor siktar på att göra karriär och antalet kvinnliga chefer ökar ständigt. Det yrkesverksamma livet blir således mer krävande. Samtidigt så har hon sina sysslor i hemmet. I en del förhållanden så tar mannen ett större ansvar och hjälper till, men jag tror fortfarande att kvinnan faktiskt drar det största vardagliga lasset. Diskar, städar, lagar mat, tar hand om tyngsta delen i uppfostran av barn, tvättar kläder, plockar och stökar undan efter en lite småslarvig man. Organiserar vardagen så att träningar, skjuttsningar och likande flyter på. Den som tidigare kallades för "superkvinnan", är idag helt normal.

Eftersom kvinnans arbete innebär en till inkomst till familjen så krävs det inte lika mycket av mannen längre. Han kan också jobba en vanlig 40-timmars arbetsvecka. Allt mer sällan är det ett slitigt jobb ute i skogen, utan ett kontorsjobb som liknar kvinnans. Då han känner för det så hjälper han till lite i hemmet, men fortfarande så är det kvinnan som har kvar majoriteten av arbetsuppgifterna  Summan av detta är att kvinnan har fått mer jobb och drar ett tyngre lass idag än förr, medan männen får det lättare. Är det här definitionen av jämställdhet? Medelåldern för kvinnor har enligt forskning minskat kraftigt på senare tid, till stor del på grund av utbrändhet som tros bero på ett mer krävande liv. Männens medelålder ökar samtidigt, eftersom deras liv och vardag blir så mycket lättare.

 

Skilsmässorna ökar kraftigt. Detta kan bero på att det är mer accepterat i samhället att separera efter ett giftemål och med gemensamma barn. Kvinnans inkomst ger henne dessutom ekonomiska möjligheter att lämna mannen. Detta i kombination med äktenskap och förhållanden som i större utsträckning tar mer än vad de ger. En kvinna som blir utbränd och en man som blir rastlös eftersom han har så lite att göra.

Kvinnor tar kanske också för sig mer av livet. Vågar skaffa typiskt ”manliga” intressen såsom exempelvis jakt. En hel del kvinnor, däribland jag, tycker att det är trevligt att snickra, fixa och dona med huset man bor i. En annars typisk manlig syssla, som kvinnan allt mer börjar ta del av. Om man som kvinna kan byta däck på sin bil, klippa gräsmattan och måla om sitt hus, då blir man helt plötsligt inte lika beroende av en man för att klara den delen av vardagen. Samtidigt som mannen får chansen att "slippa undan" allt fler av sina klassiska uppgifter.

Jag tror vi alla behöver tänka igenom vår bild och strävan efter ett jämställt samhälle. Vad blir konsekvenserna och den samhälleliga kostnaden av detta? Ibland kan jag nästan ifrågasätta det själv. Var det inte bättre förr, när kvinnan gjorde sina uppgifter och mannen sina. Kvinnan hade inte ekonomisk möjlighet att leva själv efter ett förhållande, och mannen skulle aldrig klara sig utan kvinnan. Man hade inte möjlighet att separera och man tragglade sig igenom livet, mer eller mindre lyckliga tillsammans. Nu verkar vartenda förhållande ta slut. Folk skaffar barn, bor ihop ett tag och sedan separerar man. Man letar rätt på en ny livskamrat att leva med i ett par år, eller fortsätter livet själv eftersom det var lättast och bekvämast så.

Jag inser att min lycka, mina intressen och livsglädje faktiskt kan komma att bli min största fiende. Jag vill inte bli utbränd, trött, sur, tråkig och less på allt. Där livet mer och mer går över till att ta hand om andra för att dom ska kunna leva sitt liv lättare, än att dela och njuta av mitt liv tillsammans med andra. Trotts den risken jag tar, i och med att jag faktiskt också har ett liv, så är jag nöjd med den person jag är och tänker inte ändra på mig. Jag vill ha ett yrke där jag trivs och utvecklas, samtidigt som jag tjänar bra. Jag vill hinna jaga, vara till fjälls, åka skidor, snickra och ta hand om mitt hem och njuta av livet. Jag ska hinna med att laga mat, städa och tvätta. En dag uppfostra mina barn. Jag drömmer om att ha ett livslångt förhållande där man stöttar varandra och växer ihop. Delar sina dagar, lyckliga stunder och problem.

Tänk om denna vackra bild om några år enbart finns kvar i sagoböckerna? Tänk om talesättet som jag nämnde i början ändras; framför varje framgångsrik kvinna, så står en man i vägen. Tänk om kvinnans arbete för ett mer jämställt liv, blir hennes egna undergång. 

 

Oavsett om du är en man eller kvinna som läst mina tankar ovan, så tycker jag att man ska tänka på att komma ihåg att dela vardagen med varandra. Lycka, problem, kärlek, sorg och arbetsuppgifter. Se varandra, älska varandra, berömma varandra, hjälpa varandra och njuta av livet tillsammans. 

Jag vill inget hellre än att lägga bössan över axeln då älgjakten drar igång och gå ut i skogen med hunden och jaga. Jag vägrar stanna hemma och göra i ordning mannens thermos och macklåda och sedan städa huset och tvätta medan han är ute, stolt göra en FB-statusuppdatering om hur fantastisk jag är som kvinna som gör allt detta åt min man och sedan känna mig nöjd och sådär kvinnligt duktig. Däremot, har min man varit ute och arbetat och slitit i skogen och kommer hem trött medan jag haft annat för mig och tid över, så skämmer jag mer än gärna bort honom. Bara jag får samma behandling då det är jag som trött kommer hem efter en lång arbetsdag i skogen. 

Jag tänker inte ägna mitt liv till att vara en "duktig kvinna", jag ska vara en lycklig människa.

Om jag en dag får en dotter, hur ska jag då uppfostra henne? Till att bli "lilla fröken duktig utan andra krav än att känna sig behövd". Stå bakom sin man, så han kan nå framgång. Livet pinnar på. Eller ska jag visa henne världen och vad den kan ge. Locka med jakt, fjäll och frihet? Därmed nästan garantera, eller i vilket fall öka risken, för att hon ska bli utbränd, tillslut olycklig och kanske göra som många andra och skilja sig för att hon inte kunde hinna med och hantera allt som den vardagen innebar. Både en "heltidsanställning som hemtjänst åt en man", jobba heltid på sitt egna jobb, jaga, åka skidor, ta hand om barn, hus, hund, bil, vara social, vila och ha tid för kärlek. 

Vad tycker du om mina tankar, är jag helt ute och vimsar eller har jag faktiskt en poäng?