Älgjakt

Årets älgjakt har dragit igång och jag har turen att ha fått plats att jaga med ett riktigt trevligt lag, lagom långt utanför stan. Förra helgen gick jag med Loova. Hon söker betydligt bättre nu i år jämfört med förra hösten, då hon bara var en liten valp på åtta månader vid starten i september. På pejlen kan jag följa var hon befinner sig, och se både hennes och mina spår. På så sätt kan jag se hur hon söker ut, spårar tillbaks och rör sig i marken. Det är jättekul! 

Vi har haft en del älg på marken och Loova har ofta stuckit efter i spåren några hundra metrar, upp till en kilometer, och sedan vänt tillbaks till mig. Det är rätt så vanligt för unga hundar att ta det lite lugnt och söka stöd hos sin förare tills de har bygt upp självförtroende och kunskap för att våga gå fram till älgen och skälla fast den med ett långt ståndskall. Ett skall som får eka ut i skogen likt den ljuvaste musiken i en hundförares öron.

På lördagsmorgonen stötte hon upp en liten älgtjur och följde bakom den en liten bit tills de passerade en passkytt. Då stannade Loova upp och funderade, varpå hon glömde älgen och skällde ett par skall på passaren innan hon började spåra tillbaks till mig. Älgtjuren fälldes med ett välplacerat skott då den passerade nästa passare i kedjan. Vi var ett litet gäng som begav oss ut med hjuling och hämtade älgen. Loova fick följa med, och började skälla så fort vi började röra kroppen. Sedan ville hon inte släppa den långt ifrån sig. Förra hösten provade jag att släppa henne på en skjuten älg, men då var hon väldigt försiktig och reserverad. Annat var det nu, ett år senare och äldre!

På kvällen gick vi en längre såt i ett bergigt område. Fem minuter efter släpp ekar Loovas skall i skogen, och jag sätter mig ner i mossan och njuter. Väntade på att se vad som hände och låta det eventuella djuret lugna ner sig samtidigt som Loova skulle få känna sig tryggare i situationen. Efter någon minut tystnar skallet och Loova springer tillbaks, varpå jag berömmer henne. Troligen hade hon upp en älg och ville söka stöd hos mig efter att ha jobbat med älgen ett litet tag. På måndagen gick en till hundförare med en erfaren hund en bit bort. Hunden fick upp ståndskall som rörde sig lite, och Loova sprang genast dit. Jag såg att älgen rörde sig och att det gick åt mitt håll, så jag sökte upp en glänta vid en liten traktorstig i skogen och satte mig. Mantlade om så att jag hade en kula i loppet och var beredd att osäkra. Nästan helt tyst dyker älgen upp precis bakom mig och stannar till bakom ett par buskar. En kviga, någon som vi bestämt oss för att fria så långt in på hösten som möjligt för att försöka fylla kvoten med tjurar. Hundarna hann ikapp och det bar av igen, snett bort från mig, över den smala vägen och in i den täta björkskogen. Jag låter älgen passera. Loova rörde sig ett par meter bakom älgen, och stannade till då hon såg mig. Som för att fråga om hon verkligen fick springa efter älgar i skogen. Jag berömde henne och skickde vidare henne in efter älgen. Jag var väldigt glad och lite stolt över min lilla tös, och tacksam över att hon fick möjlgheten att arbeta tillsammans med en erfaren hund som lät henne följa med. 

Lördagskväll i skogsbrynet...Love is in the air!

En glad tall