ajaj...

Jag är jättesällan sjuk (peppar peppar...) eller har några problem med kroppen, vilket är skönt (dock så lyckas jag ju slå mig och göra illa mig jämt och ständigt, men det är en annan sak).
Jag är den typen som ogärna säger att jag har ont så pass att det förhindrar arbete eller vad jag nu gör, eller huvudtaget klagar. Jag vill jobba på som vilken trallande nötlärka som helst och inte vara någon gnällspik. Dessutom vill jag inte ta alvedon/ipren, utan härda ut. Kroppen bör lära sig klara av lite smärta då och då.

Men i snart två veckors tid har jag haft det riktigt jobbigt med den mest extrema magsmärtorna jag någonsin haft. Jag har både fått erkänna att jag haft ont, bitvis kännt mig som ett totalt kolli och ibland nästan hoppats på att svimma så jag slipper känna det värsa, blivit trött och hängig, vaknat flera gånger av att det gör superont (jag sover likt en död annars). Dessutom knaprat i mig ett helt 20-pack alvedon på ett par dagar...

Idag tyckte jag ändå att det började bli bättre. Korta stunder då det inte gjort ont alls. Efter att jag kommit ner från fjället så har jag utan framgång försökt ringa och få en tid på vårdcentralen.
Strosade runt på stan i Lycksele och tänkte att jag skulle gå de 150 metrarna till affären för att köpa en glödlampa. Efter 30 meter gav jag upp. Det kändes som att varje steg hade sönder min mage och att jag troligtvis skulle dö då jag väl nått dörrarna till ICAt. Magnus blev orolig och körde mig till vårdcentralen och såg till att jag fick en tid på en gång. Dom kom fram till att det troligen rör sig om att jag haft en cysta på livmodern, som gick sönder förra veckan och det borde bli bättre med tiden. Huva, och har man fått det en gång så ökar risken att få det igen. Det finns stunder då jag tror att Gud måste ha varit på fruktansvärt dåligt humör den dagen han skapade kvinnan...

Sjukskriv dig, ligg hemma och ät smärtstillande, tyckte läkaren. Neeeej, aldrig!! Jag som ska börja på nytt jobb och allt och jag behöver inkomsten nu då jag ruinerat mig med en bil!  

Orrspel

 I vägkanten verkligen kryllar det av orrspel. Kaxiga, självsäkra och ståtliga herrar som moppsar upp sig och försöker glänsa bättre än de andra i skogen.

AiluCrash - Turn The Tide (Cilla Turns) - Official Video

Till Nordmaling kom vi med BMW:n innan den brakade ihop. Jag lyckades häva köpet och kunde fundera vida re på bilar. Idag gick vi upp tidigt och åkte till Skellefteå och provkörde två bilar, men de kändes inte alls klockrena. Jag körde två bilar i Ume, inte heller de lyckades väcka mina känslor. 

Så kom vi till Nordmaling. Jag tror att allt som händer, ont som gott, har en mening. Anledningen till att BMWn gav sig i just Nordmaling, var kanske att jag några dagar senare skulle trycka näsan mot bilrutan och säga "den bilen ska jag ha!". En Volvo V50, i mycket fint skick (peppar peppar för dolda motorfel!!!) står nu i min ägo. Lagom storlek för att en dag rymma en jämte, en baklucka att slänga in leriga kläder och stövlar, riktigt fin färg, bränslesnål och billig i skatt, dragkrok och precis lagom stor för mig. 

Nu ska jag packa min kära pärla full och bege mig till Rusksele. 

Härnäst en vecka till fjälls och sedan drar sommarjobbet för Sveaskog igång!

En härligt lång springtur i shorts och t-shirt. Solen skiner och den svaga brisen från havet fläktar skönt.

Längs landsvägen bort, viker av in på grusvägen och vidare på lillstigen genom skogen hem igen. 

Över blöta myrar och genom lera. Sjunker ner till knäna. 

Riset på hygget raspar mot benen. Det gör lite ont, men är samtidigt så skönt.

Benen värker av ansträngningen. Svetten svider i ögonen.

Efter en och en halv timma kommer jag hem och tar av mig de leriga kläderna utomhus. 

Skakar av allt och går in och dushar av mig. 

Välbehövt. 

Så underbart! 

Batterierna är laddade och jag har fått min lilla glädjekick. 

Livet springer vidare.

Toscana

Nu har jag inte uppdaterat bloggen på ett bra tag, och det är inte så att jag gått under jorden eller något sådant. Jag har helt enkelt haft det riktigt, riktigt bra! Först nio underbara dagar med Magnus i Tärnasjön, och sedan direkt från vinterväder till Italiens vackra och böljande landskap. Under strålande solsken och mitt bland vindruvsrankor och olivodlingar. 

Mamma fyllde nämligen år!

Över trettio graders värme, strålande sol och ett par riktigt hääärliga dagar med god mat och vin och så trevligt sälskap!

Vi bodde på en tokmysig gammal vingård långt ut på Toscanska landsbygden.

 Mitt paket var för stort för att ta med till Italien, men här är det paketöppning på självaste 50-årsdagen.

Syskonkärlek...?!

Nej, Elsa lyckades helt på egen hand få näsan att spruta blod då hon lekte i vattnet.

Två fjolltroll som fjollar. 

 Frukost framför vinoldlingen med pamaskinka, taleggio, yoghurt och så gott bröd. 

Utsikt från huset 

 Och i det här huset bodde vi! :)

Ett mycket gott vin (ett av de godaste jag druckit), som verkligen rekomenderas att köpa med sig om man har svängarna förbi denna gård!

 Lyckliga jag, som har världens vackraste och sötaste lillasyster!

Ripa

På fredag redovisar jag mitt kandidatarbete och har på så sätt en kandidatexamen klar (okej, någon liten tenta på lager att bocka av).
Sedan far jag till fjälls i ca en vecka och ser fram emot ett gäng härliga dagar!

Fram till dess ritar jag en ripa, min första riktiga turschteckning, och peppar för redovisningen imorgon. Det känns som att man bara hinner ge liten hint av inledningen på de 15 minuter man har till förfogande.

En del dagar är det rätt så pissigt att bo vid havet. Hela dagen har byn varit täckt i tjock dimma. Jacka, tjocktröja och vantar gick jag med klockan 4, då min syster samtidigt tydligen satt i toppen och solade någon kilometer innåt landet, hemma hos pappa. Orättvist!
Jag har snörvlat, nyst, gått med utslag som en alien ett tag och kännt mig allmänt kass och hängig.
Nej, tyvär är det inte en förkylning på gång, utan ett fenomen som får Magnus att knäppa händerna och säga "Tack, gode Gud!". Det där med katter tycker min kropp inte är lika mysigt och kul som min hjärna. Snyft och snörvel!! Då det väl blossat ut så känner jag av hundar, nötter och allt möjligt och så blir hela alltet ett stort nysande, svullet, halskliande snyftblandat snööörvel. Tror kontakt och viss inandning av rengöringsmedel i lägenhetsstäderiet tidigare i veckan gör mig ännu mer känslig för allt.

Så funderar jag på när Northug ska inse att hon inte kan gå inne och jama hela dagarna, utan att de ståtliga katthanarna som hon letar efter finns utomhus. Fast nej, gör inte det, för jag vill inte ha kattungar!

Det där med att gravera i horn har jag varit sugen på ett bra tag, men inte vetat vad man ska färga med. Ett hemligt recept...

Idag knäckte jag knepet:
1. Ladda med tålamod
2. Börja gravera med en nål eller en vass kniv med smalt blad.
3. Spä på med mer tålamod.
(punkt 1-3 hoppade jag över, verktygen i punkt 2 ersattes med en slö morakniv).
4. Topphemligt recept: krossa kol och blanda med ex. epoxy. Kolet löses upp och det är bara att smeta på över hela graveringen.
5. Då det har torkat sandpapprar man bort all överflödig färg.
6. Avsluta med att puttsa med stålull.
(7. Inse att du ändå hade på tok för lite tålamod för att få det riktigt snyggt.)

Knivslidan till min buköppnare är också på gång, den blir i horn och läder efter mycket velande. Min första slida med horn som grund, som visade sig vara ett rent aber att göra! Första problemet var att hitta lämpliga hornbitar där märgen inte kommer synas (i alla fall inte så mycket) och att jag får möjlighet att göra den form på slidan som jag önskar. Fram- och baksidan ska sedan ligga jämnt mot varandra, och detta ska man lyckas med utan att raspa ner bitarna allt för mycket (ungefär omöjligt) och sedan göra ett lagom urgröpnng för själva knivbladet som ska in. Då tålamodet tillslut tröt så limmade jag bara ihop allt och kan nu bara hoppas på det bästa.

Näst intill totalt psykiskt nedbruten efter att i snart en vecka plågats av högljudda parningsrop för att locka till sig en partner. Flytt ut till garaget och borrar, dremmlar, raspar, filar och sågar till ljudet av rockklassiker maxat så hjärnan ska få lite lugn. Fast med hundgården vägg i vägg med garaget så är det ändå att jag precis hör den förbannade radion för hundarnas desperata försök att komma åt varandra. Det här är ju sjukt!! Nu håller dom till och med på att försöka äta sig in genom väggen till huset för att komma åt varandra. 

Jag håller på att bli totalt hjärntvättad av desperata parningsrop. 

Telefonen ringer och jag svarar. 

En man frågar "är det här Blommor och Bin?"

Waaahh, nej, jag har blivit knäpp på riktigt, tänker jag.

Juste, i Ytterboda igen och jag får vara växel och svara på flera telfonsamtal där man kan leka "gissa ärendet".

(Förtydligande: blommor och bin är inte någon prostitutionsmottagning som vi håller på med på kvällstid och helger här hemma, utan ett privat litet företag som inriktat sig på naturinventeringar)