ajaj...

Jag är jättesällan sjuk (peppar peppar...) eller har några problem med kroppen, vilket är skönt (dock så lyckas jag ju slå mig och göra illa mig jämt och ständigt, men det är en annan sak).
Jag är den typen som ogärna säger att jag har ont så pass att det förhindrar arbete eller vad jag nu gör, eller huvudtaget klagar. Jag vill jobba på som vilken trallande nötlärka som helst och inte vara någon gnällspik. Dessutom vill jag inte ta alvedon/ipren, utan härda ut. Kroppen bör lära sig klara av lite smärta då och då.

Men i snart två veckors tid har jag haft det riktigt jobbigt med den mest extrema magsmärtorna jag någonsin haft. Jag har både fått erkänna att jag haft ont, bitvis kännt mig som ett totalt kolli och ibland nästan hoppats på att svimma så jag slipper känna det värsa, blivit trött och hängig, vaknat flera gånger av att det gör superont (jag sover likt en död annars). Dessutom knaprat i mig ett helt 20-pack alvedon på ett par dagar...

Idag tyckte jag ändå att det började bli bättre. Korta stunder då det inte gjort ont alls. Efter att jag kommit ner från fjället så har jag utan framgång försökt ringa och få en tid på vårdcentralen.
Strosade runt på stan i Lycksele och tänkte att jag skulle gå de 150 metrarna till affären för att köpa en glödlampa. Efter 30 meter gav jag upp. Det kändes som att varje steg hade sönder min mage och att jag troligtvis skulle dö då jag väl nått dörrarna till ICAt. Magnus blev orolig och körde mig till vårdcentralen och såg till att jag fick en tid på en gång. Dom kom fram till att det troligen rör sig om att jag haft en cysta på livmodern, som gick sönder förra veckan och det borde bli bättre med tiden. Huva, och har man fått det en gång så ökar risken att få det igen. Det finns stunder då jag tror att Gud måste ha varit på fruktansvärt dåligt humör den dagen han skapade kvinnan...

Sjukskriv dig, ligg hemma och ät smärtstillande, tyckte läkaren. Neeeej, aldrig!! Jag som ska börja på nytt jobb och allt och jag behöver inkomsten nu då jag ruinerat mig med en bil!