söndag 13 januari 2013

Kvinnans nitlott i ett allt mer "jämställt" samhälle


Framför varje framgångsrik man står en kvinna. Ett känt talesätt. En hjälpande kvinna vid sin sida har länge varit nästan en förutsättning för att mannen ska kunna lägga så mycket kraft och tid på sitt krävande yrke, som han historiskt sett har gjort. Mannen har nått karriär och framgång, och uttrycket påminner en om att han inte lyckats med detta utan hjälpen från sin käresta. Detta uttryck kan jag tänka mig hade sin topp då kvinnan fortfarande tog hand om hemmet, medan mannen jobbade och tjänade pengar så att han kunde försörja familjen. Ett fint samarbete för att få en vardag att fungera.

Sverige är i förändring. I och med industrialiseringen blir fler och fler yrken mer teoretiska än praktiska, och maskiner hjälper till att göra även de praktiska yrkena smidigare och inte lika fysiskt krävande. Idag är kvinnor i den akademiska värden inget ovanligt och man kan till och med finna kvinnor i både den skogliga och mekaniska värden, ett i många ögon typiskt ”mansyrke”.  Löneskillnaden finns kvar, men den blir sakta men säkert mindre. Kvinnan får en allt större tyngd på sig att också bidra till att försörja familjen och på således sätt så blir hon inte lika beroende av mannen. Kvinnan får även en större ekonomiskt frihet.
 
Jag vill ifrågasätta om vi använder rätt uttryck om vi säger att vi jobbar mot ett jämställt land. Idag har även kvinnan sin arbetsdag, åtta timmar om dagen. Hennes inkomst är viktig för familjen. Många kvinnor siktar på att göra karriär och antalet kvinnliga chefer ökar ständigt. Det yrkesverksamma livet blir således mer krävande. Samtidigt så har hon sina sysslor i hemmet. I en del förhållanden så tar mannen ett större ansvar och hjälper till, men jag tror fortfarande att kvinnan faktiskt drar det största vardagliga lasset. Diskar, städar, lagar mat, tar hand om tyngsta delen i uppfostran av barn, tvättar kläder, plockar och stökar undan efter en lite småslarvig man. Organiserar vardagen så att träningar, skjuttsningar och likande flyter på. Den som tidigare kallades för "superkvinnan", är idag helt normal.

Eftersom kvinnans arbete innebär en till inkomst till familjen så krävs det inte lika mycket av mannen längre. Han kan också jobba en vanlig 40-timmars arbetsvecka. Allt mer sällan är det ett slitigt jobb ute i skogen, utan ett kontorsjobb som liknar kvinnans. Då han känner för det så hjälper han till lite i hemmet, men fortfarande så är det kvinnan som har kvar majoriteten av arbetsuppgifterna  Summan av detta är att kvinnan har fått mer jobb och drar ett tyngre lass idag än förr, medan männen får det lättare. Är det här definitionen av jämställdhet? Medelåldern för kvinnor har enligt forskning minskat kraftigt på senare tid, till stor del på grund av utbrändhet som tros bero på ett mer krävande liv. Männens medelålder ökar samtidigt, eftersom deras liv och vardag blir så mycket lättare.
 
Skilsmässorna ökar kraftigt. Detta kan bero på att det är mer accepterat i samhället att separera efter ett giftemål och med gemensamma barn. Kvinnans inkomst ger henne dessutom ekonomiska möjligheter att lämna mannen. Detta i kombination med äktenskap och förhållanden som i större utsträckning tar mer än vad de ger. En kvinna som blir utbränd och en man som blir rastlös eftersom han har så lite att göra.
Kvinnor tar kanske också för sig mer av livet. Vågar skaffa typiskt ”manliga” intressen såsom exempelvis jakt. En hel del kvinnor, däribland jag, tycker att det är trevligt att snickra, fixa och dona med huset man bor i. En annars typisk manlig syssla, som kvinnan allt mer börjar ta del av. Om man som kvinna kan byta däck på sin bil, klippa gräsmattan och måla om sitt hus, då blir man helt plötsligt inte lika beroende av en man för att klara den delen av vardagen. Samtidigt som mannen får chansen att "slippa undan" allt fler av sina klassiska uppgifter.
Jag tror vi alla behöver tänka igenom vår bild och strävan efter ett jämställt samhälle. Vad blir konsekvenserna och den samhälleliga kostnaden av detta? Ibland kan jag nästan ifrågasätta det själv. Var det inte bättre förr, när kvinnan gjorde sina uppgifter och mannen sina. Kvinnan hade inte ekonomisk möjlighet att leva själv efter ett förhållande, och mannen skulle aldrig klara sig utan kvinnan. Man hade inte möjlighet att separera och man tragglade sig igenom livet, mer eller mindre lyckliga tillsammans. Nu verkar vartenda förhållande ta slut. Folk skaffar barn, bor ihop ett tag och sedan separerar man. Man letar rätt på en ny livskamrat att leva med i ett par år, eller fortsätter livet själv eftersom det var lättast och bekvämast så.
Jag inser att min lycka, mina intressen och livsglädje faktiskt kan komma att bli min största fiende. Jag vill inte bli utbränd, trött, sur, tråkig och less på allt. Där livet mer och mer går över till att ta hand om andra för att dom ska kunna leva sitt liv lättare, än att dela och njuta av mitt liv tillsammans med andra. Trotts den risken jag tar, i och med att jag faktiskt också har ett liv, så är jag nöjd med den person jag är och tänker inte ändra på mig. Jag vill ha ett yrke där jag trivs och utvecklas, samtidigt som jag tjänar bra. Jag vill hinna jaga, vara till fjälls, åka skidor, snickra och ta hand om mitt hem och njuta av livet. Jag ska hinna med att laga mat, städa och tvätta. En dag uppfostra mina barn. Jag drömmer om att ha ett livslångt förhållande där man stöttar varandra och växer ihop. Delar sina dagar, lyckliga stunder och problem.
Tänk om denna vackra bild om några år enbart finns kvar i sagoböckerna? Tänk om talesättet som jag nämnde i början ändras; framför varje framgångsrik kvinna, så står en man i vägen. Tänk om kvinnans arbete för ett mer jämställt liv, blir hennes egna undergång. 
 
Oavsett om du är en man eller kvinna som läst mina tankar ovan, så tycker jag att man ska tänka på att komma ihåg att dela vardagen med varandra. Lycka, problem, kärlek, sorg och arbetsuppgifter. Se varandra, älska varandra, berömma varandra, hjälpa varandra och njuta av livet tillsammans. 
Jag vill inget hellre än att lägga bössan över axeln då älgjakten drar igång och gå ut i skogen med hunden och jaga. Jag vägrar stanna hemma och göra i ordning mannens thermos och macklåda och sedan städa huset och tvätta medan han är ute, stolt göra en FB-statusuppdatering om hur fantastisk jag är som kvinna som gör allt detta åt min man och sedan känna mig nöjd och sådär kvinnligt duktig. Däremot, har min man varit ute och arbetat och slitit i skogen och kommer hem trött medan jag haft annat för mig och tid över, så skämmer jag mer än gärna bort honom. Bara jag får samma behandling då det är jag som trött kommer hem efter en lång arbetsdag i skogen. 

Jag tänker inte ägna mitt liv till att vara en "duktig kvinna", jag ska vara en lycklig människa.

Om jag en dag får en dotter, hur ska jag då uppfostra henne? Till att bli "lilla fröken duktig utan andra krav än att känna sig behövd". Stå bakom sin man, så han kan nå framgång. Livet pinnar på. Eller ska jag visa henne världen och vad den kan ge. Locka med jakt, fjäll och frihet? Därmed nästan garantera, eller i vilket fall öka risken, för att hon ska bli utbränd, tillslut olycklig och kanske göra som många andra och skilja sig för att hon inte kunde hinna med och hantera allt som den vardagen innebar. Både en "heltidsanställning som hemtjänst åt en man", jobba heltid på sitt egna jobb, jaga, åka skidor, ta hand om barn, hus, hund, bil, vara social, vila och ha tid för kärlek. 

Vad tycker du om mina tankar, är jag helt ute och vimsar eller har jag faktiskt en poäng?

7 kommentarer:

  1. Mycket bra skrivet om hur livet är på 2000-talet... det är precis som du skriver, svårt att få dygnets timmar att räcka till för alla. Vi springer omkring som yra höns och ska ska ska hinna allt. I takt med att vi ska förverkliga oss själva så tar vi också "död" på lusten och energin och därmed även möjligheten att förverkliga oss själva. Men om unga kvinnor som du ser detta i tid kan ni kanske stoppa det och bli klokare än generationen innan. Inse att varje tid i livet har sina ljuspunkter. Man kanske inte behöver jaga, studera, sy sina kläder, vara social samtidigt. Utan när barnen är små kanske stanna upp och faktiskt njuta av de små liven (tiden går väldigt snabbt, tro mig ) , och exempelvis studera sen när de blivit större. Har själv jobbat med utbrända i många år och ser att t.o.m barnen är utbrända i tidiga år... det är ju tragiskt. Men idag är det liksom fult att ta igen sig lite mellan varven. Jag gillar att du faktiskt inser redan nu att det kanske inte är värt att bränna ut sig, utan bättre och bli en lycklig kvinna. Lär dig stanna upp och lyssna på dig själv så kommer du att klara det galant. Allt handlar bara om att spara lite kraft så att livet blir njutbart och inte bara överlevnadsbart. Var tid i livet har sina ljuspunkter och det gäller att njuta av dessa. Så du kommer att klara det galant bara genom att du redan fattat att du inte kan vara en duktig kvinna för andra utan du ska vara dig själv hela vägen och då kommer du att känna lycka. Lycka till Ragna :)

    SvaraRadera
  2. Visst har du en poäng Ragna. Som det är nu vill, ja SKA vi ha allt! Jobb, fridtid, barn och hela hemarbetet. Gärna stora hus att vårda också, med långkok och ambitiösa trädgårdar. Jag tror som dtt vi måste välja. Men valet kanske inte står mellan jobba eller vara hemmafru, stressa eller skilja sig. Man kan t.ex. välja jobb, fridtid (med träning, jakt och familjeintressen) och hushållerska. Eller jobb, fritid och ett väldigt litet, lättskött hem som får lov att se ut som ett bombnedslag å "jag ville snickra och jaga och ingen annan plockade upp". För hallå, varför skulle kvinnan ha det yttersta ansvaret och mannen bara hjälpa till om han har lust eller vi tjatar? Eller väljer man bort barnen. Eller kanske, inom en snar framtid, ett parti som sänker arbetstiden till 6 timmar per dag. Jag tror att det viktiga är att vi inser tidens begränsningar och att vi förstår detta; Hemmet är inte längre bara kvinnans ansvar, inte ens när mannen indikerar det. Barnen är inte längre kvinnans ansvar, inte ens om mannen gör sig mindre besvär än du skulle önska. Jämställdhet är inre heller kvinnans ansvar, så länge det innebär att hon gör alla sysslor och ägnar tid/energi åt att jat n man genom hans. Kvinnans ansvar är att leva enligt sina prioriteringar i kärleksfull dialog med de hon älskar, om de så är kvinnor, män eller barn. Samma ansvar gäller för män. Jag tror dessutom att männen verkligen tar sitt ansvr om de får göra det på sitt sätt, i sin takt, med all respekt.

    Tror du jag har rätt?

    SvaraRadera
  3. Intressant resonemang, men den samiska kulturen som du blivit en del av kanske inte ligger i frontlinjen för en förändringen i arbetsfördelning och ömsesidig respekt mellan kvinna och man du pratar om?

    SvaraRadera
  4. Både Marléne och Sara; tack för era kommentarer! Jätteklokt båda två! :)
    Nog krävs det att man får göra saker och ting på sitt sätt och takt och man ska inte som kvinna gå runt som någon stressad perfektionist där allt ska vara perfekt och klart nu på stunden.
    Och barn, den dagen som jag verkligen ser fram emot, tänker jag släppa alla mina andra intressen för ett tag och passa på att bli en liten femåring jag med! Ut i snöhögen och bygga tunnlar, leka med lego, rita teckningar och spralla på ute och inne! Städa rummet får dom dock göra själv då dom är stora nog, annars blir det ingen veckopeng! O när den lilla flickan/pojken är stor nog följa med sin mamma i både skidspår i pulka, eller på ryggen under älgjakten. Men saken är att jag inser ju, för att hinna med att se sina barn växa upp och ta del av detta på annat sätt än som en tjatig, städande mamma, så krävs det ju verkligen att man samarbetar i hemmet. Man är ju inte omänsklig, även om man ibland skulle önska detta, just för att vara alla till lags.

    Anonym, klok tanke! Jag har svarat på din fråga i ett senare inlägg.

    SvaraRadera
  5. Det känns som att du (liksom den stora majoriteten) ser det de vill se. Kan mycket väl vara så att jag inte vill se det du ser, men jag ser helt enkelt inte det du ser. Jag ser inte make och hustru komma hem ifrån arbetet där maken direkt går till tv-soffan och vilar medan hustrun tvingas påbörja lagandet av middagen. Är det så, så får den som lagar maten helt enkelt sätta latmasken i arbete eller själv göra något den hellre vill och därmed konfrontera varandra om sin familjs rutiner.
    Som Sara är inne på tror jag att det till viss del handlar om att individerna prioriterar olika och måste få göra så. Om A tycker det är godkänt med att städa 1gång i månaden medan B tycker 1 gång i veckan är godkänt, då kommer B få städa mer osv. Om ingen i familjen ex. gillar att laga mat får de tillsammans göra upp om en hanteringsplan för det, för inte blir det väl bättre med en separation där båda måste laga mat varje dag?
    Föresten vad är jämställdhet? Tycker det ofta handlar om kvotering (efter kön) vilket kan slå brutalt fel i slutet. Att det ska vara millimeterrättvisa ”jag har redan gjort X i Y enheter nu är det din tur”. Är inte jämställdhet när alla har möjlighet att göra det de vill (inom lagens gränser)?
    Jag tycker mig se att män har mycket lättare att skaka av sig andras åsikter om sig och vågar säga ”Det kanske inte är perfekt i din värld, men för mig och just nu duger detta”.
    Något som alla (som närmar sig utbrändhetens hårda vägg) borde lära sig är att det är fullt tillåtet att prioritera ned saker.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för ditt svar P.L!
      Jag vill helst inte se detta och har försökt blunda för det. Jag är uppfostrad i en familj där jag inte visste att samhället kunde se ut så som jag ser det nu. Jag trodde att alla svenskar var som hemma hos mig; försten hem lagar middag till familjen, den andra diskar. osv.
      Jag tycker din syn på jämställdhet är sund, och jag håller med. Jag vägrar bli inkvoterad i något för att jag är kvinna och därmed borde få det lättare. Jag räknar inte hur mycket man gör i tid, energi eller antalet avprickade bockar på listan i hemmet. Jag kräver inte något överambitiöst och jag vet att man kan ha mycket olika prioriteringar. Jag vet att det finns massvis av förhållanden där man redan drar sin lott i strået, och det är underbart! Och jag kräver inte att mannen ska diska, medan kvinnan byter däck på bilen för att det ska vara "könsneutralt". Och jag vet att kvinnor i regel har svårare att säga nej, eller låta bli att vara "duktig".
      Saken är väll den, att om båda två i ett förhållande tycker att en sak är tråkig, ex. vika tvätt. Så tycker en del (kanske bara några få procent, vad vet jag) att det automatiskt borde falla på kvinnan, eftersom hon är just en kvinna och borde därför vara mer lämpad för att vika tvätt och historiskt sett har gjort detta.

      Jag är ingen "duktig kvinna" där allt i hem och familj måste vara perfekt (verkligen inte!), jag har inte svårt att säga nej, jag är inte bara lat (eller överambitiös för den delen och kräver på tok för mycket), eller en jobbig megafeminist som bara ska moppsa upp mig mot den manliga delen av samhället genom att hitta på saker som inte förekommer. Jag tror bara att jag håller på att bli vuxen och ser och upplever saker i mitt liv som jag inte sett förut.
      Att ständigt vara den som sätter någon annan i arbete (dvs utvecklas till någon tråkig tjat-tant) ska väl ändå inte behövas? Då är det ju mer bekvämt att göra allt själv ändå.

      En svår fråga det här! Och vad är rätt/fel, inte vet jag. Och vad är normalt/lagom? Det man själv trivs bäst med kanske?

      Radera
  6. Helt klart intressant läsning och kul med en "ny vinkel" på en viktig fråga! Tål att funderas på, då jag precis som du tror att kvinnan tar på sig mer av arbetet i hemmet (..eller också har man olika mått på "renligthet i hemmet" och "när saker verkligen är undanplockade") ;)

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.