Det är för mycket nu

Jag läste på Västerbottensnytts hemsida, en vädjan från polisen. Polisen säger att "det är för mycket nu". Det tycker jag också. För mycket våldtäkter, trakasserier och fanskap utan att förövaren straffas. Men polisen tycker att allt det här upphåsande kring våldtäkter och överfall på kvinnor blir för mycket. Speciellt nu med den sk. Campusmannen.

Om jag frågar dig om vad du skulle göra om du får sladd på bilen en tidig morgon på väg till jobbet. Vägbanan är en iskana och du har inte hunnit byta till vinterdäck såhär i början på oktober (nu har du tom blivit varnad att det kan vara halt. Tänk om ingen ens påmint dig om det efter en varm sommar).

Vad svarar du?
Nej, men jag skulle ha bytt till vinterdäck lååångt innan det ens blev kallt ute. Eller att du lugnt och harmoniskt radar upp bilen igen och fortsätter som om inget hänt.
Om du tänker efter, på riktigt. Vad skulle du göra? Få panik och trampa på bromsen? Svänga med ratten allt vad som går för att få upp bilen igen? Känna hur rädd man blir, hur kroppen fryser och slutar reagera. Krascha ner i diket och in i trädet.

Eftersom du inte gjorde så som man borde om man inte vill krocka med ett träd och kanske dö, så innebär det då att du ville. Det är ditt fel.
Precis så verkar polis och nämndemän resonera i våldtäktsfall, och även många som själv sitter och tar ställning hit och dit. En rallychaufför kanske inte kan förstå varför folk tycker att det är obehagligt med ishalka, det som är så kul och spännande! Fjantiga kärring, sluta babbla om ishalka, kanske denna person kaxigt sagt.

Visst. Det finns dom som böt till vinterdäck i tid. Det finns dom som lugnt och harmoniskt radade upp bilen och klarade sig ur situationen.
Det finns dom som fick panik, rattade allt vad dom kunde eller bara satt där och åkte av vägen och in i trädet. Det finns dom som till och med böt till vinterdäck i tid och kände sig så trygg, men hade otur och for av vägen ändå.
Det finns dom som skadade sig för resten av livet.
Det finns dom som dog.

Och polisen tycker att kvinnors rädsla är överdriven.
Händer det att du funderar på om vägen kan vara hal såhär i början på oktober? Är du lite extra försiktig för att vara på den säkra sidan? Om du redan har sladdat av en gång, tror du att du blir försiktigare i fortsättningen? Och hur reagerar du då nästa gång som du inser att hjulen tappat greppet om vägbanan?
Får du panik, gamla minnen och skräcken dyker upp? Eller har du lärt dig och gör allt rätt?


Sluta då vara så förbannat orolig, det gör dig ju ändå inte lyckligare. hälsar konstapel Kling och Klang.