Älgtavlan på plats

Då var tavlan klar, tror jag. Man blir ju aldrig helt nöjd när man gör något själv. Jag kan dock erkänna att trotts fel och brister så blev jag ändå överväntat nöjd med denna (framförallt älgen), med tanke på att jag inte målat med akryl eller färg eller något sådant på typ två år. 

Nu "klarförklarar" jag den i vilket fall tills jag får mer lust att förbättra något. Cirka metern hög. 

Jag kollrade bort mitt breda favoritarmband i vintras och äntligen har jag fått tummen ur och gjort mig ett nytt. Ca 2,5 cm brett och med silverfärgade pärlor.  

På en bädd av förstaklassig svenskproducerad fågelmat...(dvs massa kasserade contortafrön). 

Gjort en hel hög med armband, här har vi några av dom. Hittade några silverfärgade knappar att variera renhornsknappar med. Perfekt kvällspyssel istället för en massa TV-tittande!

 
Äntligen fick jag mig en helg i fjällen. Annat fjäll, annan by. Kändes konstigt och inte hemma, men samtidigt kul att se något nytt. Vidga sina vyer och försöka gå vidare i livet. Framförallt stilla min fjällabstinens!

Mamma, Roger, jag och våra totalt fyra helvilda hundar begav oss upp. Roger gick med hagelbössan på lördagen och vi lät Jaap jobba på. Han revierade riktigt fint för sin lilla ålder och vi kände oss nöjda.

Kalfjället var dock kallt. Snöblandat regn och rätt så starka vindar. Dimmigt, så utsikten var sparsam. Men jag ska vara ärlig; hur mycket jag än fryser och hur genomblöt jag än må vara där uppe, så tycker jag verkligen att det tillhör fjällets charm. Det där att jag bara är en liten plutt som får anpassa mig efter fjällets och naturens förutsättningar. Ibland rykande snöstorm, ibland en vacker lugn vårvinterdag, ibland ösregn och ibland en gassande het sommardag. Ibland milslång sikt, ibland sikt på knappa metern. Fjällets makter är stora, men rätt anpassad så kan man ändå hantera dom och trivas.
Så är det vackert. Vackert när snöregnet flyger fram som i moln över marken. Vackert med alla färger, eller bristen på färger. Vackert med kontrasterna. Och underbart med tystnaden och stillheten. Och mysigt att burra in sig i jackan, gömma ansiktet i huvan och traska vidare.

Jag kan dock säga att bastun i stugan var grymmt skön att komma hem till, och att jag kände mig riktigt tacksam för det fett jag har på kroppen som isolering. Väl genomfrusen började jag fundera på om man kanske skulle se till att lägga på sig några kilon inför vintern..eller så satsar jag på ordentliga underställ.

Lilla fröken nyfiken fick gå i band hela helgen. 

Målarfilosofi

Mellan plugg, träning och annat i livet så har jag målat på min stora lilla tavla. 

Jag undrar om det inte är första gången någonsin jag lägger ut en bild på något som jag håller på att måla. Eller ens ett ofärdigt projekt över huvud taget?! Fram tills projektet är klart brukar det bara bestå i ett hjälplöst panikartat "hur i heeela friden ska jag få till det här" och "hoppas ingen ser"-tankar. Men nu har jag både lagt ut en bild på skissen, och  nu en uppdatering halvvägs in i projektet. Man behöver inte vara sträva efter att vara så perfekt hela tiden. För andra som är slöjdintresserade kanske det är minst lika kul att höra vägen dit. Annars är det ju som att en skidåkare som peppar sig med tävlingar, har en blogg och enbart lägger ut resultatlistan, utan att ens nämna att man tränat någon gång i livet. Att måla består ju inte av att glo på en färdig tavla, utan att vrida, vända och fundera på hur i hela friden den färdiga tavlan ska se ut och vad som skulle kunda ändras på och fixas till innan tavlan är färdig. Och vad man vill förmedla för känsla och sådanna djupa saker som man nästan måste sitta med ett glas vin och konstig musik en aldeles för sen kväll för att förstå sig på. 

 Jag har dock fortfarande ingen aning om hur denna ska se ut när jag anser mig vara färdig. 

 Älgen börjar jag bli rätt så nöjd med. Ögat körde jag fast på igår. Det fanns ett öga, men älgen såg toalt död ut och jag förstod inte vad jag skulle göra. Idag hade jag tur och råkade faktiskt få till lite färg så det blev bättre. Därefter så körde jag fast på mulen, halsen, benen, bringan. Argt smetade jag på färg och vipps så blev jag lite mer nöjd. Vilken tur jag hade, konstaterade jag! 

Loova fick hoppa in men känns verkligen som långt ifrån färdig. Idag så drar hunden ner på bilden, istället för att vara den lilla detaljen som gör den.

En tallföryngring växte upp bakom älgen. Mycket trevligare att kolla på då vi har med hela färgcirkeln, om än mycket svagt. Jag fick med både blått (mycket svagt i himmelen) och grönt i bakgrunden.

 Pissväder är pysselväder, så vi mår ganska så gott!

Myst in mig med hundar och katter, en varm kopp te, bra musik och en från början tom, stor canvastavla (ca 1 m hög), pennor och snart färg och penslar. 

Först var en älg ute och gick i skogen...

..Sedan fick lilla Loova syn på älgen. Blyertsskissen är klar, så imorgon åker färgen på!

Attitude

- Men det var ju bara ett skämt

Idag satt jag på skolan och funderade på om jag ens skulle orka bry mig så pass att jag skulle delta i diskussionen som verkar engagera och göra så många (killar) på Skogis upprörda.

Ju mer jag hörde, destå mer nöjd kände jag mig över det faktum att jag inte varit medlem i Skogshögskolans studentkår på över två år, och att jag efter lite velande inte heller denna termin betalat min medlemsavgift. Kåren medför mycket trevligt och kul till studenterna som läser på SLU i Umeå så jag vill inte säga något ont om denna. Därremot så verkar många av medlemmarna ha en för mig mycket undlig bild av vad kåren ska stå för, så jag tar därför hellre avstånd än deltar.

Jag gick på många sittningar under mitt första år på jägmästarprogrammet. Sittningarna bygger mycket på traditioner såsom "pissring", "bajtar", sånger, spex och dyl. En tillställning som absolut kan både vara trevlig, rolig och festlig. Senaste åren har dock många blivit upprörda över att det lagts mycket stor vikt och hets på alkoholintaget, samt att skämten i allt större utsträckning blivit för grova (ffa. rasistiska eller kraftigt kvinnoförnedrande).

Samtalen runt omkring i skolans korridorer var en debatt om att det har skickats ut tydliga och kostruktiva mail på att kåren inte stödjer den stora hetsen kring alkohol eller den mycket kränkande form av humor som tyvärr råder, och uppmanar personer att tänka igenom sitt beteende. Det har även skickats ut en enkät där man kan fylla i vad man själv anser om sittningarna för att var och en ska få chansen att vara anonym och säga sitt. 

Liten sammanfattning av vad en del av vår framtida jägmästarkår anser om ämnet: 
Några tyckte att det är tradition att dra (kränkande) skämt och vara så pass berusad att man inte ens kan minnas vad man åt till middag. Skogshögskolans sittningar ska vara så och har alltid varit så. En person påpekade att man betalar ju ändå inte för någon "jävla middag", utanför att få dricka sprit. Några tyckte att dessa torrbollars tjat enbart var till för att få sittningarna att lika PRO-möten. Någon tyckte att om man nu stör sig så jävulskt på sittningarna, så kan man väll stanna hemma så att man inte förstör kvällen för alla som vill ha roligt. Någon var noga med att påpeka andra studentkårers sittningar är värre, på en del andra måste ju faktiskt ambulansen regelbundet hämta och magpumpa folk som blivit alkoholförgiftade. Så varför klagar folk på våra sittningar?  Någon drog ett skämt (!?) om att de personer som stör sig på så lite ”borde få en påle uppkörd i röven” (som om det skulle förändra ens åsikt om äckligt fulla killar som drar våldtäktsskämt).
Jag har tidigare hört kommentaren ”Det gäller att finna gränsen för när ett skämt inte är ok -och sedan passera den”.
Vanligt är också att höra "nej, men det strider mot SLUs värdegrund" (haha) som kommentar på allt roligt, som om kåren egentligen vill förbjuda studenter från att skratta och ha trevligt.

Alla verkade vara överens i debatterna om att det var tjejer som tagit upp problemet, och att det var killar som ogillade att ”problemet” togs upp. 

Att skryta och tävla om vem som hade längst minneslucka är inte heller något ovanligt samtalsämne. 

Står verkligen dessa personer för det dom säger, eller är det ännu ett (omoget) försök att vara cool och passa in? Är det fler (dåliga) skämt?  Att inte bete sig som ett svin innebär väll ändå inte att man måste vara tråkig. Det finns även många roliga skämt på temat kvinnor, män och sex som inte är direkt rent vidriga eller kränkande. Jag tror att personen som sa det där med att man "borde få en påle uppkörd i röven" bara använde det som ett roligt sätt att lägga kraft i sitt argument. Kanske finns det ett samband mellan personer som drar för grova skämt på fyllan, och humor och sätt att uttrycka sig till vardags som kan upplevas rätt så grovt och olämpligt. Eftersom dessa personer pratat på ett sådant sätt mer eller midre jämt så tänker dom själva inte på det, och eftersom det "bara är ett skämt" så "drabbar det ju ingen". 

Jag har även hört personer som studerat för en längre tid sedan, berätta om när dom var yngre och var på sittning (bla på Skogis) Då såg killarna till att följa tjejerna hem till dörren för att se så alla kom tryggt hem. Då var det ”tradition” att ta hand om varandra och visa respekt, även om man hade riktigt kul och festade. 

Traditionen verkar vara i förändring. 

Vad jag tycker är mest upprörande (men tyvärr mer förväntat än överraskande) är (förutom att folk stävar efter att vara fulla som svin och bete sig så vidrigt som möjligt) reaktionen från några personer, då några andra äntligen tar modet till sig och sätter ner foten och säger att man verkligen inte uppskattar sättet som endel beter sig på.   

Nåväl, jag hoppas på att mina framtida kollegor en dag blir de som satte ner foten, och verkligen inte någon av de som tycker uppskattar svinfylla, drar på tok för vidriga skämt och tycker att tjatiga feminist-tjejer ska hålla käften och sluta förstöra den roliga stämningen och gamla traditioner. 

Sist men inte minst så är jag allergisk för bortförklaringen "men det var ju bara ett skämt förstår du väll!". En del använder det som ursäkt och någon form av backup för att kunna säga och göra precis vad som helst, helt utan att tänka sig för. 

Ju äldre jag blir, ju mer jag ser, hör och själv är med om - destå mer växer den lilla feministen i mig. 

Idag fick jag och Loova sällskap i skogen av Mamma och Jaap. Ännu en helt underbar höstdag, och tro det eller ej så fick vi se något litet älgspår i snön (hade nästan gett upp att dom ens fanns på denna sida E4an...)!

Har även hunnit med att åka på skjutbanan och skjuta in nybössan. 

Hujjedamig vad jag trivs med den!! :) Självklart inköpt på fridid och vildmarksliv i Pite!

Första snön!

Inatt kom första snön. Så vackert! 

Jag och Loova gick en lång och fin promenad i skogen och njöt. 

Mumford and sons - The enemy

But I came and I was nothing

And time will give us nothing

So why did you choose to lean on

A man you knew was falling

Humangeography

Delar med mig av denna bildserie som jag tyckte var rätt så kul...

First… The Geography of a Woman     Between 18 and 22, a woman is like Africa... Half discovered, half wild, fertile and naturally beautiful!   Between 23 and 30, a woman is like Europe... Well developed and open to trade, especially for someone of real value.     Between 31 and 35, a woman is like Spain… Very hot, relaxed and convinced of her own beauty.     Between 36 and 40, a woman is like Greece… Gently aging, but still a warm and desirable place to visit.     Between 41 and 50, a woman is like Great Britain… With a glorious and all conquering past.     Between 51 and 60, a woman is like Israel… Has been through war, doesn't make the same mistakes twice, takes care of business.   Between 61 and 70, a woman is like Canada… Self-preserving, but open to meeting new people.   After 70, she becomes Tibet… Wildly beautiful, with a mysterious past and the wisdom of the ages. An adventurous spirit and a thirst for spiritual knowledge.     And now… THE GEOGRAPHY OF A MAN     Between 1 and 80, a man is like Iran… Ruled by a pair of nuts.

Jag har nog inget vettigt att skriva om, så jag passar istället på att dela med mig av lite bilder från "paddan". Små ögonblick delade med lillsessan Loova eller ute i skogen.

Stockholmsweekend

I helgen var jag nere i stockholm på en riktig tjej-helg. Mamma, Elsa, Jag och så mammas barndomskompis Lotta och hennes dotter Linnea. Vi hade det riktigt trevligt och mysigt. Bodde alldeles i centrum, strosade lite på Drottninggatan, nere i gamla stan, en sväng på söder och så han vi med ett besök på fotografiska. 

Jag passade på att träffa en go vän och skulle ta en fika på söder. I vilket fall så sa vi att vi skulle ses vid slussen. Knappade på vägbeskrivning av telefonen, började gå och var tokstolt var jag då jag hittat till bron. 

-Var är du?

-På norsia älven, henna vi storvägen.

Fick ett stort skratt som svar...Tydligen så pratar man inte norr eller söder om. Man bara är någonstans och ska veta precis vars, och då inte i backen, på berget, vid älven, utan vid någon viss affär, restaurang eller gata. Helt omöjligt! 

Och sedan; otroligt vad skönt det är att komma hem igen. Slippa stresset och den oändliga folkmassa som rör sig likt myrorna i en myrstack runt och överallt. Slippa äckliga gator som ibland luktar piss och spya. Hem till lugnet, tystnaden och en ren och lite tryggare miljö.

Nä, det kommer nog inte bli någon stockholmare av mig inte, fastän en helg då och då kan vara kul.

Efter besöket på fotografiska inspirerades jag till att leka lite med en sån där lysnade skylt bakom Elsas huvud.