Älskade lilla prins!

 

Att få se vårat lilla barn för första gången var helt underbart. Tänk vad fantastiskt att det i en kvinnas kropp kan växa en liten människa. Jag ska då inte klaga på min kropp mer; för korta ben, lite för mycket hull... -men man glömmer bort vad kroppen faktiskt kan åstadkomma! De största underverk man kan tänka sig.

 

Jag har inte varit så nervös eller orolig inför ultraljudet, mest funderat på om det var tvillingar där i då magen var stor och jag drömt om tvillingar ett par nätter. Precis innan vi skulle gå in slog det mig -tänk om det inte ser bra ut, tänk om något avvek väldigt mycket från vad som är normalt. Väl på plats, när kvinnan som hjälpte oss smörjde in min mage med gel och placerade instrumentet på magen och det lilla barnet dök upp på skärmen försvann all oro. - Oj, vad underbart! Barnet såg så fint ut. Rörde sig massor, flaxade med händer och fötter för fullt. Vi gick igenom hela kroppen och allt såg helt normalt ut. Jag frågade om hon kunde se vad för kön det var, och när hon visade den lilla uppstickande snoppen på skärmen var det rätt så självklart att det är en liten underbar pojke som ligger i min mage. Nästa vecka går vi in i vecka 20, och är då halvvägs genom de 40 veckorna. Den 1 mars har vi som beräknat datum för förlossning, och jag kan knappt hålla mig till dess att vi har honom i våra famnar!

 

Första tiden av graviditeten var jättejobbig. Såklart enorm glädje då kroppen började kännas annorlunda rätt så snart efter ägglossningen. En förhoppning som väcktes till liv. Kanske den här gången.. Mensen dröjde en dag, två dagar -och då var jag nästan säker. Min kropp kändes inte som vanligt. På tredje dagen testade jag med stickan, och rätt så snart dök två streck upp som gav oss bevis på att jag anat rätt. Ett litet barn hade börjat växa i mig. Vårat underbara lilla barn! Några nervösa veckor följde med oro för missfall, utomhavandeskap och allt möjligt. Så kom tröttheten och illamåendet. Strax därefter, v 7 började jag kräkas. En gång om dagen, två gånger om dagen och tillslut tre gånger om dagen spritt över hela dygnet och med näst intill obefintlig förvarning från det konstanta illamåendet. Oron för missfall försvann helt från min sida, den lille där inne måste må väldigt bra om jag mår såhär illa. Jag längtade till vecka 12 då jag hoppades att det skulle ge sig. Kollade på klockan och blev glad för varenda timma den tickade framåt. Vecka 12 kräktes jag lika mycket. Längtade istället till vecka 14, som blev något bättre, men kräkningarna bestod. Vecka 17 kräktes jag för sista gången, och snart lade sig illamåendet helt. Nu njuter jag bara av att vara lagom stor om magen, må bra och vara pigg. Så otroligt lycklig över att leva med en så otroligt snäll och omtänksam blivande far, och snart få ha vårat första barn här hos oss. Så mycket kärlek i min kropp!

 

Här har vi vår lille akrobat. Huvudet till vänster, ryggraden som går ner och så benen till höger, som pekar spikrakt upp så att tårna nästan tar i pannan.