Har du sett herr kantarell

För ett par veckor sedan sprang jag på mina första trattkantareller i Norrbotten och blev både förvånad och (såklart) glad över fyndet. I måndags när jag var ute och tillsynade ett biotopskydd hittade jag ännu mer. Eftersom jag inte förväntade mig att hitta svamp i mitten på oktober som fortfarande klarat sig från frosten (och absolut inte mer trattisar som nästan ingen verkar hitta här uppe) så hade jag inte med någon påse i fickan, utan fick fylla innerfickorna på inventeringsvästen (rymmer mer än vad man kan tro) och kepsen. Dagen efter var jag ute i en helt annan kommun, långt ifrån det andra stället och tänkte att jag kan ju omöjligt springa på massor av trattisar två dagar i rad - i Norrbotten. Därför lämnade jag påsen i bilen. Längst ute på objektet så fanns det såklart massor av trattisar och jag fick åter igen användning av västens innerfickor och kepsen. Nu är vårat lilla sovrum fyllt av kantareller från veckan som är på tork. Gott, gott!

Igår fick jag dessutom vara med om något för första gången (vad jag kan minnas). Jag mötte en bil på vägen på ett av ställena och stannade och hejjade. Mannen i bilen hejjade glatt tillbaks och frågade om jag var ute och jagade, varpå jag svarade att jag var ute från Skogsstyrelsen och tillsynade ett biotopskydd. -Vad var det för märkligt med det då? Jo, det var nog första gången någon antagit att jag var ute och jagade. Annars har jag -nästan oavsett årstid (även typ i maj då det inte ens finns löv på blåbärsriset)- fått frågan om jag var ute och plockade svamp eller bär (men jo, idag hade förvisso svampteorin stämt).

Hjärtslag

Buduf, buduf, buduf… Igår fick vi höra vårat lilla barns hjärtslag för första gången. Barnmorskan hade en liten förstärkare som hon satte mot min mage så att ljudet lät i hela rummet, och inte bara till den som hade örat mot verktyget. Å, vad underbart! Linus log nöjt och sa att han tyckte det påminde om ett ståndskall.

Jag hade lite småont på ena sidan magen, eller mer att det värkte lite mot ryggen. Inte mycket, men så att jag la märke till det innan. Då jag la mig på barnmorskans brits syntes det tydligt att bebisen hade lagt sig på ena sidan i magen, så att den var mycket högre på högra sidan, än på vänstra. Hon tryckte lite kring livmodern i hopp om att få känna någon spark, men det var lite för tidigt än.

Vilken fantastisk tid! Vi är halvvägs genom vecka 20 – halvvägs. Magen växer mer och mer. Nu vet vi att det är en lite krabat där inne, och att det ser bra ut av det man kan se på ultraljudet och av att lyssna på hjärtslagen. Vi har börjat kika lite smått på barnvagnar och fundera på babyskydd, skötbord och annat som är bra att ha. - Hur mycket börjar man inte längta då man går in i en bebisbutik och ser alla de pyttesmå, söta kläderna?!

Babynest

I helgen var min mamma och lillsyster på besök till Töre, väldigt mysigt! På lördagen gick vi på stan och på söndagen gick vi upp på Björnberget hemma, med fin utsikt. Söndagskvällen ägnade jag framför symaskinen för att omvandla två gamla lakan och en rulle vadd till ett mysigt litet babynest, - jag längtar tills vi får börja använda det!

Älskade lilla prins!

 

Att få se vårat lilla barn för första gången var helt underbart. Tänk vad fantastiskt att det i en kvinnas kropp kan växa en liten människa. Jag ska då inte klaga på min kropp mer; för korta ben, lite för mycket hull... -men man glömmer bort vad kroppen faktiskt kan åstadkomma! De största underverk man kan tänka sig.

 

Jag har inte varit så nervös eller orolig inför ultraljudet, mest funderat på om det var tvillingar där i då magen var stor och jag drömt om tvillingar ett par nätter. Precis innan vi skulle gå in slog det mig -tänk om det inte ser bra ut, tänk om något avvek väldigt mycket från vad som är normalt. Väl på plats, när kvinnan som hjälpte oss smörjde in min mage med gel och placerade instrumentet på magen och det lilla barnet dök upp på skärmen försvann all oro. - Oj, vad underbart! Barnet såg så fint ut. Rörde sig massor, flaxade med händer och fötter för fullt. Vi gick igenom hela kroppen och allt såg helt normalt ut. Jag frågade om hon kunde se vad för kön det var, och när hon visade den lilla uppstickande snoppen på skärmen var det rätt så självklart att det är en liten underbar pojke som ligger i min mage. Nästa vecka går vi in i vecka 20, och är då halvvägs genom de 40 veckorna. Den 1 mars har vi som beräknat datum för förlossning, och jag kan knappt hålla mig till dess att vi har honom i våra famnar!

 

Första tiden av graviditeten var jättejobbig. Såklart enorm glädje då kroppen började kännas annorlunda rätt så snart efter ägglossningen. En förhoppning som väcktes till liv. Kanske den här gången.. Mensen dröjde en dag, två dagar -och då var jag nästan säker. Min kropp kändes inte som vanligt. På tredje dagen testade jag med stickan, och rätt så snart dök två streck upp som gav oss bevis på att jag anat rätt. Ett litet barn hade börjat växa i mig. Vårat underbara lilla barn! Några nervösa veckor följde med oro för missfall, utomhavandeskap och allt möjligt. Så kom tröttheten och illamåendet. Strax därefter, v 7 började jag kräkas. En gång om dagen, två gånger om dagen och tillslut tre gånger om dagen spritt över hela dygnet och med näst intill obefintlig förvarning från det konstanta illamåendet. Oron för missfall försvann helt från min sida, den lille där inne måste må väldigt bra om jag mår såhär illa. Jag längtade till vecka 12 då jag hoppades att det skulle ge sig. Kollade på klockan och blev glad för varenda timma den tickade framåt. Vecka 12 kräktes jag lika mycket. Längtade istället till vecka 14, som blev något bättre, men kräkningarna bestod. Vecka 17 kräktes jag för sista gången, och snart lade sig illamåendet helt. Nu njuter jag bara av att vara lagom stor om magen, må bra och vara pigg. Så otroligt lycklig över att leva med en så otroligt snäll och omtänksam blivande far, och snart få ha vårat första barn här hos oss. Så mycket kärlek i min kropp!

 

Här har vi vår lille akrobat. Huvudet till vänster, ryggraden som går ner och så benen till höger, som pekar spikrakt upp så att tårna nästan tar i pannan.

Borgafjäll

Jag köpte mig ju en ny systemkamera, men kör fast på att vi inte har någon dator hemma att lägga in bilderna på.. Så bättre sent än aldrig -här är lite bilder från en härlig vecka i Borgafjäll i slutet på augusti. För övrigt helt underbart att ha en systemkamera igen!

 Mamma och Jaap

 

Trappstegsforsen utanför Saxnäs.