Råne Älvdalslopp

Foto: Jim Degerman

I lördags åkte jag Råne Älvdalslopp, som också var min första längre sträcka på skidor för i vinter. Loppet är 42 km och går från Gunnarsbyn och följer den vackra älvdalen ner mot havet och Råneå. Solen sken så det nästan brände i ansiktet och vindmässigt bara en lätt bris, som dessutom innebar en medvind för oss åkare. Toppenväder med andra ord!

Underlaget var bitvis mycket, mycket isigt. Älven hade hunnit bli till blankis. Där det var möjligt så var spåren dragna i kanten, men även skoterspåren hade hunnit frysa till så pass att också dom var isiga. Jag har lite dålig balans, så det var svårt att få till någon bra skejt. Att komma sig upp på treans växel gav jag snart upp, då jag mest kände mig som "Bambi på hal is". Däremot så är ju motståndet ungefär noll, så det kompenserade för isen. Jag och Gabriel, en kollega som jag ska åka Kungsledenrännet med i år, åkte loppet tillsammans och kom i mål på 2:28. En tid som jag är nöjd med! Vinnande man kom i mål på ca 2 timmar, och vinnande kvinna ca 2:10. Då vi åkte med chip så kan man se mellantider. Vår medelhastighet under loppet var 17 km/h (och där räknas lugn, försiktig stakning på is). Sista sträckan höll vi en medelhastighet på 22 km/h. Det var riktigt kul, för det kändes verkligen som att det gick fort där! Jim, en annan kollega, var där och hejjade på och fotade lite (så det är en bild från honom som jag lånar här ovan).


      Jag räknade lite, och mitt sista skidlopp som jag åkt var våren 2011. Sjukt -det är ju hela fyra år sedan!! Jag kan säga att jag åkte dessa fyra mil med ett stor leende, och njöt av varje stavtag! Redan då vi började närma oss målgången längtade jag ut på fler långturer; till Kungsledenrännet, och till turer på vårskaren, i skogen, på havet och på fjället. För mig är det verkligen en enorm lycko-boost!

      Längsmed sträckan så passerade vi ett gäng herrar som satt på renfällar i kanten på älven, med var sin öl i handen och mådde gott.
- Dom mådde nog absolut väldigt gott, på sitt vis! Mycket troligt så kände dom att de hade det bättre än vi, som åkte där och plågade oss fram fyra mil. Att vi på något sätt skulle bli "läskade" av deras bekvämare aktivitet med ölen i hand där strax innan 12 mitt på dagen i den gassade vårsolen.

      Anledningen till att jag ens lade märke till det här, eller började tänka på det, var att jag just funderat så mycket på just det här tidigare. Vi är så otroligt olika. När skidor och välbefinnande blir så mycket mer än ett intresse; det blir en livsstil. När en öl i den gassande vårsolen, nermyst på en renfäll innan man taggar till för kvällens festande, blir så mycket mer än ett intresse eller någon gång sådär; utan en livsstill. Att leva med någon som har andra intressen än en själv går absolut, men då man har vitt skilda livsstilar så går det nog sällan. Båda två blir begränsade av varandra och känner sig aldrig varken tillräcklig eller tillfredsställd.

     Själv så tyckte jag det såg nästan tragiskt ut att sitta där med ölen i hand klockan 12 på dagen. Kan tänka mig att de troligen drog en "fest" senare på kvällen, och låg inomhus bakis på söndagen och gjorde inte så mycket mer den helgen. Det kändes så himla bra att åka förbi dessa karlar, trycka på lite extra med stavarna och njuta. Låta kroppen jobba och sedan producera alla de glädjehormon som skidåkning (eller annan träning) skapar, och sedan njuta av det ruset och den energi det ger. Den energi som gör mig så lycklig, och som gör mig till just den person som jag är!

På söndagen for vi ett härligt gäng och kollade på SM-teamsprinten i Kalix. Jisses, vad fort det går! Jag fick en bra bild på när Kalla svischade förbi upp för en lång backe. Verkligen ordentligt med kraft i hennes stavsättningar!