Exjobbsågest de lux. 2.0

Att jobba med examensarbete tycker jag är jättekul och inspirerande. Jag har trivts mycket bra med val av ämne och har lärt mig en hel del på resans gång.

Nu närmar det sig att arbetet ska vara klart. Det är bara ett problem, och det är att tolka statistiken och lägga upp en korrekt utförd regressionsmodell. Eller en, jag har massvis med olika saker jag ska testa. Jag vägrar göra något som jag sådär halvförstår och bara hoppas på att det är rätt eftersom det inte står "error". Hur ska jag kunna stå för att det är hundra procent rätt uträknat då mitt arbete publiceras om jag inte ens förstår exakt vad jag gör?

Att få tag på någon som förstår mitt försöksupplägg och kan förklara för mig hur jag bör räkna och vad jag bör tänka på har verkligen arit lättare sagt än gjort. I oktober satt jag första gångerna och kände mig totalt gråtfärdig över mintiab. Fick en tid en halv månad fram (!!) då jag skulle få hjälp med upplägg i minitab. Lånade några böcker och läste på för att fräsha upp några år gamla statistikminnen. Fick hjälp och det ledde ingenstans. Panik; är jag dum i huvudet?! Försöker förstå. Förstår ingenting.

Bokade tid på biostatistikum igen; ges ytterligare väntetid på ett par veckor. Vi inser att förra uträkningen var helt fel eftersom vi inte riktigt förstått varandra då jag förklarat mitt försöksupplägg. Istället kommer vi efter ett par timmar fram till hur jag ska räkna, då det äntligen inte står error utan pluppar upp några siffror efter ett par knapptryckningar. Kolla på P-värde. Ok. Puh, nu skulle arbetet nästan vara klart tänker jag. Bara massvis med timmar framför mintab och sedan så...trodde jag ja!

P-värdet säger mig absolut ingenting eftersom jag inte förstår vad jag räknat på och vad nollhypotesen är ställd mot. Magkänslan säger mig att det inte stämmer. Läst böcker och suttit i panik och tagit upp hela mammas kväll då hon försökt minnas och förklara. Vi kommer fram till att det inte är så jag ska räkna, eftersom dessa siffror visserligen säger något, men inte något som kan godkännas om en kunnig statistisk person granskar mitt arbete ordentligt, och verkligen inget som jag förstår och kan stå för.
Börja om. Igen, och hur?! Inlämningsdatum närmar sig med stormsteg. Allt annat som jag kan göra klart, är klart. Statistiken som bör vara det första man arbetar med är kvar till sist.

Lite, lite hjälplöst känns det just nu. Arbetet som hade kunnat vara så kul har istället bestått i att jag allt som ofta öppnar datorn, öppnar statikboken och sedan hatar mitt försöksupplägg. Efter några timmar funderar jag på om jag ska börja gråta, slita lite till och inte förstå något och känna mig som en ännu större idiot, eller undvika en gråtattack genom att skita i allt ihop och åka skidor eller springa istället
(som du kanske förstår så har jag varit ute och sprungit eller åkt skidor nästan varje dag).

Vad jag har lärt mig; redan vid upplägg av försöksplanen så ska man se till att ha klart för sig hur man ska räkna i statistikprogrammet för att utforma ett smidigt försök. Var klok och gör det så absolut lätt som möjligt. Som Euskefeurat sjunger i pessimistkonsulten "det går åt helvette i alla fall"...