Ragnas Blogg

Nu är det helg, vilket känns skönt. På något vis, så börjar jag inse att det kommer vara oändligt skönt att bege sig mot en arbetsmarknad som är mansdominerad. De flesta män ryter till om dom blir arga eller besvikna. Man säger vad man tänker och tycker och i värsta fall tas knytnäven till och dräms i bordet. Kaffet skvalpar ut och stämningen kan bli lite tryckt.
En del kvinnor därremot har en förmåga att hitta små sätt att vinna över andra (framförallt) kvinnor genom att nästan obemärkt för andra göra saker så att någon annan blir ledsen och tar åt sig och därmed låter den andra få ta ledarrollen helt. Tyvär så är detta vanligt i högstadiet, men man ska då inte tro att det slutar efter det. Jag har många helt fantastiska tjejkomisar som betyder mycket för mig, men på en arbetsplatts där man ska tillbringa sin vardag så behövs det bara en enda person för att få en att bli ledsen även om alla andra är som stöttande, peppande änglar.

Som jag skrivit tidigare, om sonen som spikar in spik i en vägg varje gång han sårat en tjej och sedan tar ut spiken då han bett om ursäkt. Hålen finns kvar. Även om det är små, små dyckert, som man själv kanske inte ens lägger märke till att man slår in, så blir det fullt av märken kvar efter spikarna.
Ofta så är jag bra på att säga till att nu gjorde det ont. Men ibland så ställer jag mig som en vägg och tar emot. Man väljer sina strider och får ibland lida för att man höjde skölden istället för svärdet. Tror jag är så stadig att jag vågar låta någon banka in sina små dyckert i mig. Det fungerar. Jag står emot. Spikarna gör inte så ont och dom går att slita ut. Men hur stark väggen än är så blir det små, små märken. Det tar på orken! Jag vill komma hem trött på fredagskvällen för att jag engagerat mig i skolbänken, tänkt och lärt mig en massa. Inte för att jag blivit ledsen och låtit någon suga ur all enegi ur mig.

Vem är en bra ledare? Den som naturligt har en trygg, tydlig, rättvis och förstående roll i sig eller den som ser till att göra andra så ledsna att man backar undan med svansen mellan benen och öronen slokandes och låter denna person ta över helt.
Jag har verkligen inget problem med att en annan person tar en ledarroll, det kan snarare vara bekvämt och skönt att slippa det. Därremot föredrar jag en ledare i min grupp, som peppar istället för att trycka ner. Som får en engagerad och motiverad, istället för att bara känna sig fel, fel, fel, överflödig och ivägen. Som lyssnar istället för att i bästa fall ifrågasätta varenda ord, men annars bara igonerar en. Som vågar ge frihet till eget engagemang istället för extrem kontroll.

Om jag någon gång säger eller gör något som gör att någon annan tar illa upp (om än minsta lilla näst intill obetydliga sak), så hoppas jag verkligen att denne vågar säga det till mig. 
För det sista jag vill är att såra någon. 
Tycker du att jag är en idiot, säg det konstuktivt till mig! Ärliga vänner är det bästa man kan ha, även om det kan göra ont att höra sanningen.