2008, 2009, 2010 åkte jag
Kungsledenrännet och gick i mål. Trött, men hyfsat ok i kroppen, och hade ork att njuta lite av loppet. Då hade jag många dagar i slalombacken i benen, och låren var vana med mjölksyra. Varje av dom åren hade jag en hel del längre skejtturer på fjället i kroppen. 2011 blåste det orkan på fjället, och de beslutade att bryta loppet för de som inte passerat den kontroll där det blåste som värst. Sedan dess har jag inte åkt. Av flera anledningar så har jag inte heller varit i Ammarnäs sedan sommaren 2013; nästan två år sedan. Efter att Gabriel, en kollega funderat lite på Kungsledenrännet, så taggade jag till. Skidorna skulle få bli välanvända i vinter, och jag skulle tillbaks till Ammarnäs.
Jag var faktiskt inte så nervös som jag brukar vara inför loppet. Sov gott och kände mig taggad innan start. Efter en stormig vecka så öppnade sig en blå himmel med strålande sol. Då starten väl gått så bar det av upp för slalombacken i Hemavan. Halvvägs upp så kände jag mig trött. Det är av någon anledning tok-jobbigt att skejta upp för en lång slalombacke, speciellt då man vet att man har nära åtta mil kvar att åka! Jag kände dessutom att jag klätt mig för varmt och fick ta av mig lite. Snön var sockrig och allt kändes allmänt jobbigt fram till första kontrollen. -Hur i hela friden ska detta gå, tänkte jag. Sedan taggade jag till lite. Genom Syterskalet är det otroligt vackert och samtidigt lite utför, så där har man inte tid att tänka på att man är trött. Över Sjul-olsaxeln gick det också smidigt, och backen utför var lättkörd i år. Annars brukar man få ploga så man får mjölksyra upp i öronen.
Tärnasjön var klurig. Vi hade medvind, men det var som halt och jag fick inte balans nog att komma in på treans växeln eller få något tryck i stavsättningarna. Avsaknaden av långkörningar med skidorna i vinter började göra sig påmind. Långpass är A och O inför långa lopp som detta. Jag började tillslut känna att det högg lite i ena låret, precis ovanför knäet, och blev orolig att mitt löparknä började spöka igen. Då vi stannar på kontrollen vid Tärnasjön så högg det till med världens kramp i båda benen. Låren bara skrek och jag hade inget annat val än att ta av mig skidorna och försöka stretcha ut det. Fruktansvärt!! Efter Tärnasjön skejtar man upp för en backe som är ca 8 km lång och totalt kring 300 meters klättring upp. Det var smärta hela vägen, och kroppen verkligen skrek åt mig. Nästan framme vid toppen högg låren till igen och jag fick ta av mig skidorna och stretcha. En viss nervositet att jag inte skulle klara av att ta mig i mål började infinna sig. Allt var jobbigt och gjorde ont.
Ner för Servestugan började snön suga så pass att vi slapp ploga, vilket besparade en från mjölksyra. Skönt! Ute på Tjulån och Tjulträsk var det fint före och det gick bra att komma upp på treans växel, vilket besparar trötta ben en hel del! I långsamt tempo kämpade vi oss fram i lätt motvind (bris) längs den långa sjön. När vi passerat sista kontrollen i slutet på sjön klämde jag ur mig "när vi kommer i mål ska jag lägga mig ner och dö". Ungefär så kändes det. Gabriel har åkt Vasaloppet och en del sedlingslopp, och åkte tålmodigt med mig alla dessa mil. Tillslut erkände även han lite mänskliga tecken på trötthet. Under sista biten sög föret ordentligt, så det var mer än underbart att skejta upp på slutspurtssträckan och mottas av ett varmt välkomnande från underbara personer i Ammarnäs. Som jag älskar denna vackra by! Och så alla fantastiska funktionärer och annat folk som finns med under hela banan och hejjar på, det gör så mycket för en trött åkare!
Nu ska jag tagga till med mer träning och fler långpass. Jag ska absolut ge Kungsledenrännet en revansch nästa år, och då med förhoppningen att kunna njuta precis lika mycket av loppet som tidigare gånger. Tiden i år blev kring 7:04. Verkligen ingen toppentid för min del, men jag tog mig i mål, och Gabriel fick en hyfsat lugn och trevlig premiäromgång av Kungsledenrännet. Jag är ändå nöjd med årets lopp.
Tack för denna gång!
En skidåkarbränna. Solen tar otroligt mycket då man är svettig! Jag hade solglasögon på mig en stor del av banan, men tog av mig dom i uppförsbackarna då dom ville imma igen. Det var nog tur, för pannbandet satt som kvar även efter att jag tagit av mig det.
