En vacker rödräv sprang över vägen och strax därefter kliver vi ut för att kika på vyn. Då hör vi ett litet gossebarn ligga och gråta det mest ledsna och förtvivlade gråt jag hört, mitt ute i björkskogen ett par mil från samhället. Det riktigt skar i hjärtat. Men det var inget litet barn som blivit övergivet mitt ute på vidda, utan en av de snövita hararna som blivit tagen av räven och nu skrek sina sista ord. Fruktansvärt, och jag kan än en gång förstå grunden till många av de övernaturliga tolkningarna och sagorna som berättats genom åren.
För dig som inte känner till Kautokeino så ligger det i nordnorge, nära till finska gränsen. Kauto ligger i Finnmarksvidda. Ett enormt plattområde. Milsvis av ett småböljande landskap utan större kullar eller fjäll. Vägen lång och rak.
Guovdageino, som det heter på samiska och betyder ungefär
mitt på vägen. Kato anses ofta vara Sapmís huvudstad
. Det språk som pratas till vardags är nordsamiska, tidningen är skriven på samiska och det är inte ovanligt att framförallt det äldre folket går runt i gapti (kolten) till vardags, eller en del av kläderna. Jättefint!
När vi en kväll satt i baren och tog var sin öl passade vi på att prata med ortsbefolkningen. -Bouris, jag kan inte samiska, fick jag alltid inleda samtalet med innan det gick över till norsk-svenska. Ibland hade det varit riktigt kul att kunna ett par ord i vilket fall, så man kunde hålla en lättare konversation.
