Ripa

På fredag redovisar jag mitt kandidatarbete och har på så sätt en kandidatexamen klar (okej, någon liten tenta på lager att bocka av).
Sedan far jag till fjälls i ca en vecka och ser fram emot ett gäng härliga dagar!

Fram till dess ritar jag en ripa, min första riktiga turschteckning, och peppar för redovisningen imorgon. Det känns som att man bara hinner ge liten hint av inledningen på de 15 minuter man har till förfogande.

En del dagar är det rätt så pissigt att bo vid havet. Hela dagen har byn varit täckt i tjock dimma. Jacka, tjocktröja och vantar gick jag med klockan 4, då min syster samtidigt tydligen satt i toppen och solade någon kilometer innåt landet, hemma hos pappa. Orättvist!
Jag har snörvlat, nyst, gått med utslag som en alien ett tag och kännt mig allmänt kass och hängig.
Nej, tyvär är det inte en förkylning på gång, utan ett fenomen som får Magnus att knäppa händerna och säga "Tack, gode Gud!". Det där med katter tycker min kropp inte är lika mysigt och kul som min hjärna. Snyft och snörvel!! Då det väl blossat ut så känner jag av hundar, nötter och allt möjligt och så blir hela alltet ett stort nysande, svullet, halskliande snyftblandat snööörvel. Tror kontakt och viss inandning av rengöringsmedel i lägenhetsstäderiet tidigare i veckan gör mig ännu mer känslig för allt.

Så funderar jag på när Northug ska inse att hon inte kan gå inne och jama hela dagarna, utan att de ståtliga katthanarna som hon letar efter finns utomhus. Fast nej, gör inte det, för jag vill inte ha kattungar!

Det där med att gravera i horn har jag varit sugen på ett bra tag, men inte vetat vad man ska färga med. Ett hemligt recept...

Idag knäckte jag knepet:
1. Ladda med tålamod
2. Börja gravera med en nål eller en vass kniv med smalt blad.
3. Spä på med mer tålamod.
(punkt 1-3 hoppade jag över, verktygen i punkt 2 ersattes med en slö morakniv).
4. Topphemligt recept: krossa kol och blanda med ex. epoxy. Kolet löses upp och det är bara att smeta på över hela graveringen.
5. Då det har torkat sandpapprar man bort all överflödig färg.
6. Avsluta med att puttsa med stålull.
(7. Inse att du ändå hade på tok för lite tålamod för att få det riktigt snyggt.)

Knivslidan till min buköppnare är också på gång, den blir i horn och läder efter mycket velande. Min första slida med horn som grund, som visade sig vara ett rent aber att göra! Första problemet var att hitta lämpliga hornbitar där märgen inte kommer synas (i alla fall inte så mycket) och att jag får möjlighet att göra den form på slidan som jag önskar. Fram- och baksidan ska sedan ligga jämnt mot varandra, och detta ska man lyckas med utan att raspa ner bitarna allt för mycket (ungefär omöjligt) och sedan göra ett lagom urgröpnng för själva knivbladet som ska in. Då tålamodet tillslut tröt så limmade jag bara ihop allt och kan nu bara hoppas på det bästa.

Näst intill totalt psykiskt nedbruten efter att i snart en vecka plågats av högljudda parningsrop för att locka till sig en partner. Flytt ut till garaget och borrar, dremmlar, raspar, filar och sågar till ljudet av rockklassiker maxat så hjärnan ska få lite lugn. Fast med hundgården vägg i vägg med garaget så är det ändå att jag precis hör den förbannade radion för hundarnas desperata försök att komma åt varandra. Det här är ju sjukt!! Nu håller dom till och med på att försöka äta sig in genom väggen till huset för att komma åt varandra. 

Jag håller på att bli totalt hjärntvättad av desperata parningsrop. 

Telefonen ringer och jag svarar. 

En man frågar "är det här Blommor och Bin?"

Waaahh, nej, jag har blivit knäpp på riktigt, tänker jag.

Juste, i Ytterboda igen och jag får vara växel och svara på flera telfonsamtal där man kan leka "gissa ärendet".

(Förtydligande: blommor och bin är inte någon prostitutionsmottagning som vi håller på med på kvällstid och helger här hemma, utan ett privat litet företag som inriktat sig på naturinventeringar) 

Vårkänslor

Lilla fröken Northug kråmar sig som den mest desperata honkatten. Högljutt och evigt jamandes, putandes med häcken i vädret så fort någon passerar.
Den ståtliga, supermanliga men kastrerade hankatten Tjorven fräser åt henne och undrar vad tusan hon vill.

Jacke står i hundgården i full löp, med stackars lilla hanen Milou helt galen brevid. Hoppar, gräver, skäller och ylar desperat över stängslet som skiljer dom två åt.

Och här sitter jag och försöker plugga och förbereda en redovisning, mitt i peaken av alla vårkänslor bland våra kära (o)djur. Suck!

Så här ser framsidan på min och Hannas slutgiltiga C-uppsats ut. 

Då hela arbetet för Skogsstyrelsen är klart så lovar jag att länka det här på bloggen; jag kan lova att det är både intressant och lärorikt!

I mitt nya, gamla älskade tonårsrum. Den varma och behagligt upplysta timmerväggen som bryter mot de vita väggarna. Här mår jag gott!

Konversationer hemifrån

- Mamma, jag skar mig på benet på glasskivan som ligger under lådan i garaget i helgen då jag skulle klättra ner...
- Neeej!!
-Men lugn mamma, glasskivan är fortfarande hel!
- Tur!
- Men jag gjorde illa benet.
- Men glasskivan är väll hel, det var nya glasskivor till växthuset!




Mamma frågar om hon ska raka benen innan vi far till Toscana.
- Jaaaa, ropar jag och Elsa.
Elsa undrar varför inte alla gör sån där laserbehandling som tar bort allt hår för alltid (som hon sett reklam för), det verkar ju jättesmidigt.
- Ja, men Elsa. Jag undrar varför inte alla kvinnor tar och opererar in silikoninlägg i sina bröst, så slipper kvinnorna må dåligt över att man har för små bröst?
Jag får svar på tal på en gång:
- Därför att alla kanske inte har det problemet!!

(Min tanke var ju att det kan vara för dyrt, onaturligt, kan ge negativa konsekvenser och för att man faktiskt borde lära sig att trivas med sig själv)

Svalbard, 2011

Till dig som tänkt skaffa en karl

Information från Svenska Brukskarlsklubben

Ursprung: Den tama mannen har funnits som sällskap och bruksman till kvinnor så långt tillbaks i tiden som vi kan minnas. Användningsområdena har givetvis växlat, allt från jakt och jordbruk till dagens rena sällskaps- och avelskarlar.
... När du bestämt dig för att skaffa karl vill vi ge dig lite tips och råd för att förenkla din vardag med mannen.

Det första du behöver tänka på är om du verkligen har tid med en karl. En karl är ingenting man lättvindligt kan lämna bort till vänner och bekanta. Ännu finns inga godkända pensionat i Sverige. Lyckligtvis är karlar idag accepterade i de flesta offentliga miljöer. Det är dock ej tillrådigt att ta med karlar överallt. Exempelvis boutiquer brukar framkalla nervositet och i vissa fall aggressioner. Det är inte ovanligt att man ser oroliga och gnällande karlar väntandes vid kassan.

Även om du anser dig ha tid över till både en och två och kanske tre karlar vill vi inte rekommendera mer än en. Ofta visar de oro och till och med svartsjuka om "matte" bryr sig för mycket om andra karlar!

Kostnader: Det är givetvis något som man bör tänka på innan man skaffar karl. Att ha karl är inte billigt. En karl äter mycket och behöver kläder, bil mm. En duktig arbetskarl kan ofta själv tjäna ihop till sitt uppehälle. Har man en skicklig jägarkarl kan han bidra till hushållet med bland annat älgkött. På höstarna kan man till och med se hur karlar beger sig ut i flock för att jaga älg. Se till så att just din karl har tillstånd, dvs. licens, för detta annars bör man inte låta dem löpa omkring hur som helst i skog och mark. Om din karl saknar det rätta intresset för jakt kan du kanske istället träna honom till att bli en skicklig bär- och svampplockare.

Allmän skötsel: För att din karl ska få leva ett långt, friskt och lyckligt liv behöver han god mat, frisk luft, daglig motion och någon eller några aktiviteter som inspirerar honom. Tänk även på att hålla din karl vacker. Södermanlandsrasen är vanligen renlig av sig och sköter det mesta själv till exempel ansning av skägg och naglar. Tandvård och trimning av huvudhår bör man överlåta till en fackman.

OBS! All kupering är strängt förbjudet i Sverige, sådant kan till och med medföra rättsliga följder i vissa fall

Jag har nästan garanti på att göra illa mig så fort jag gör någonting, vilket resulterar i att jag alltid har gjort illa mig någonstans och har lite blåmärken och bulor här och där. Tur att jag verkar ha en hög smärttröskel.

Dagens reslutat av pyssel och flyttdoning skedde då jag istället för att hämta en pall klättrar runt bland hyllorna i garaget i tunna, uppkavlade leggings och barfota och letar en viss skruv.
Från början ett blondinstämlpat projekt.
Såklart att det skulle gömma sig en trasig glasskiva från växthuset och stack ut någon centimeter från ena bordskanten, som orsakade ett härligt lagom djupt jack och lite småskav runtom. Aootj..

I övrigt så går det prima; mina saker är snart så pass undanstökade från deras provisoriska platts i garaget att jag kan börja på en ny kniv! Utan att grannarna klagar på varken mig eller betongväggar som fungerar som resonanslåda!

Buköppnare

Bara slidan kvar, så är min buköppnare klar.
Ligger som ett smäck i handen.
Frågan är dock; ska jag våga mig på att gravera lite i de näst intill kritvita renhornsbitarna (som Mangan sponsrat mig med)...

Med att bo i lägenhet medföljer massor av pyttesmå omständigheter som kan göra en heeelt galen. 

Kniven måste göras så tyst som möjligt och helt för hand, eftersom allt annat får mina stackars grannar att bli galna på oljudet. 

Då man sedan smetat in knivskaftet med linolja så står man ju kvar med en trasa som kan antända vid kontakt med luft. Pyroman vill man ju inte vara, även om en betongbunker brinner sämre än timmerväggar. Hemma hade jag slängt den i kaminen, men nu står jag här med trasan i näven som jag inte har en aning vad jag ska ta mig till med. 

Jag säger det igen: -Jag hatar att bo i lägenhet!!

Amasoner

En trevlig skidbild från mormors fotolåda.